Himalayan Poppy

Ibland samlar jag bilder på Pinterest och där har jag då naturligtvis också ett album för blommor.
Jag bryr mig inte om vad de heter, bara hur de ser ut, eftersom jag då samlar på blombilder, som jag kan använda till att kanske måla av eller att göra teckningar av. De ska helst ha snygga former och gärna starka färger. Det ska inte vara de, som ser ut som bollar av skrynkligt silkespapper eller andra oformliga, fina konstigheter.

Här fick jag syn på en blomma som heter Himalayan Poppy. Den var inte alls snyggare än andra, men den drog min uppmärksamhet till sig på ett speciellt sätt så jag kom ihåg utseendet och namnet.

Varje gång jag såg en ny bild av en sådan blomma så tänkte jag. ”Åh, där är den igen, Himalayan Poppy!”

Jag känner en kille, som har en blomsterblogg och häromdagen hade han lagt ut en bild av en blomma med namnet Meconopsis och jag skrev till honom att ”det där liknar Himalayavallmo”.
-Jaha, svarade han, du vet en del om blommor!
-Nej, nej – det är bara den där som jag känner igen. Jag vet inte varför, men jag har lagt märke till den. Kanske för att den heter ”Himalayan” och att det är en speciell känsla att tänka sig en blå vallmo högt uppe på Himalaya, bland nomader, munkar, jakar, tempel och snö.

En blå vallmo har jag ju aldrig sett förut, mest bara röda.

Så sade han att han har sådana frön så att jag kan få en sådan blomma om jag vill. 

-Ja, jag vet inte – jag tyckte att det skulle kännas nästan som ”blomplågeri” att sätta en blomma från Himalayai en kruka på en balkong. Den ska ju bo högt upp i frihet under himmelens tak.

Nu googlade jag på blomman och fick veta att den heter bergvallmo på svenska. Jag tycker nog att Himalayavallmo hade varit ett bättre namn för att det ger bättre associationer.

Jag googlade mera och fick veta att den kommer från Tibet och att den är nationalblomma i Bhutan. Jag tänkte att det kanske finns någon mytologi omkring den här blomman – det måste det ju nästan finnas om den kommer från dessa länder, som är så starkt präglade av religion med alla munkar och kloster. Jag letade, men jag hittade ingen historia om någon blå vallmogudinna.

Jag tittade litet mera på Bhutan och undrade vad de har för språk. 

De har många språk och det officiella heter dzongkha. När jag skulle titta närmare på det språket såg jag att en kille vid namn George van Driem hade skrivit grammatiken.
Så jag googlade på honom och fann att han även har skrivit grammatiken i limbu, dumi och bumthang, som är andra språk i Nepal och Bhutan.

Han sysslar med att dokumentera utrotningshotade språk i Himalayaregionen och har skrivit en etnolinguistisk bok om språken i detta område och även medverkat i ett projekt, som handlar om språk och gener.
Ojoj! Vilket jobb! Här har vi ett filosofiskt språkgeni med analysförmåga! Så nu blev jag intresserad av honom och läste mera.

He developed the Darwinian theory of language known as Symbiosism, and he is author of the philosophy of Symbiomism.
Symbiosism is the linguistic theory that recognises language to be a memetic life form inhabiting the human brain. 

 Det här måste jag bara veta mera om! Jag får ett intryck av att det tangerar mina egna, gamla idéer om språkens urgrund, om ljudens och ordens frekvenser och därmed deras skaparförmåga och om grammatiken som en spegel av verkligheter och samband.

Det där är idéer, som jag fick först av att höra sanskrit läsas på rätt sätt en gång i TV. Det lät som rytmisk musik från en annan dimesion. 

Tibetanskan är märklig på ett annat sätt och det är att subjektet står i instrumentalis. Det är en gammal kasusböjning som har försvunnit i de språk vi känner bäst och i svenskan använder vi i stället lösa prepositioner för att ange kasus. I tibetanskan är det ett suffix, som hängs på substantivet.

I våra språk står subjektet i nominativ – att det skulle stå i instrumentalis verkar väldigt, väldigt konstigt för oss.
Det betyder att jag, uttryckt på tibetanska, inte kan göra något. Upplevelsen av en mening är i stället att handlingen existerar hela tiden, bortom tid och rum, men att den kan inkarnera då och då, men till detta behöver den något att verka igenom, dvs ett instrument. På svenska är det jag, som utför en handling, kanske med ett instrument i handen, men på tibetanska är det jag som är detta instrument, som används av en ”handling”, som redan i sig är en egen verklighet.
Det närmaste man kan komma i vår kultur är att säga att "Gud handlar genom mig" eller "jag är ett medium". Det är sådant, som vi ser som märkliga specialfall medan det i tibetanskan är så vardagligt och självklart att det är inbyggt i grammatiken, i alla fall i det klassiska skriftspråket från 700-talet.
Den, som handlar, står i samma kasus som vilket annat instrument som helst, i alla fall i satser med transitivt predikat, och det ger ett helt annat sätt att tänka.

Det betyder att en handling kan kallas för och uppfattas som en ande, ett levande väsen, ett slags medvetande eller mönster och det öppnar nya perspektiv. Var kommer jag att hamna om jag ”tänker på tibetanska”? Jo, i en värld, som består av ett myller av gudar, som styr mina handlingar genom att verka igenom mig. Fast de nu kanske ska kallas memer i stället.
(Men det är min idé, jag uppfattar det som att van Driem hellre vill hitta en modell, som inte förknippas med "religion").

I våra språk har vi ordet inspiration, men ingen tänker längre på att det är bildat av in + spiritus (in + ande). Jag får ett intryck av att ordet inspiration kan ha haft samma betydelse som tibetanernas instrumentalis. I så fall skulle det kunna betyda att man över en stor del av den gamla världen tänkte på det sättet att man ansåg att människan bara var en kanal eller ett redskap (instrument) för en ande. Denna ande skulle då vara själva idén till handling, själva drivkraften, en slags mental form och troligen detsamma som nu kallas en meme, med den skillnaden att den var personifierad med utseende och egenskaper.

Jag tänker att man genom att läsa gamla språk kan se hur folk uppfattade världen eftersom det återspeglas i både grammatik och glosor. Och detsamma kan man nog också göra med dans, bilder och musik.

Språkets grammatiska uppbyggnad medverkar till att ge oss själva grunden i vår världsbild. Det betyder också att det inte går att ”översätta ordagrant” och att gamla skrifter nog måste läsas på originalspråket för att kunna förstås. Och man måste också tänka på det sättet, vilket kanske kan vara omöjligt om man inte också lever på samma sätt. Inte ens på moderna språk går det att översätta den riktiga upplevelsen bakom ett ord.

Jag får uppfattningen att ett språk ändrar hjärnans sätt att arbeta så att jag uppfattar min värld på olika sätt beroende på vilket språk jag tänker på. Så är det med andra språk också, men det är, i alla fall för mig, mycket mera tydligt med sanskrit och tibetanska. Varje språk har sitt eget mönster och sin egen melodi.

The meme, analogous to a gene, was conceived as a "unit of culture" (an idea, belief, pattern of behaviour, etc.) which is "hosted" in the minds of one or more individuals, and which can reproduce itself, thereby jumping from mind to mind.

Thus what would otherwise be regarded as 

one individual influencing another to adopt a belief 

is seen as an idea-replicator reproducing itself in a new host.

Det som jag menar, att handlingen är som ett väsen, som använder människan som instrument, liknar ju väldigt mycket den idé, som jag nu hittar här, nämligen att en ”idé” är en slags ”mental gen”, som strävar efter att bli manifesterad genom någon.
Det är inte längre jag, som målar tavlan med handen, det är tavlans idé, som målar tavlan med mig. 

Den tanken har jag sett i en text om ikoner: "målad av K.N. genom handen". Det är den gamla idén om att konstnären bara är en kanal, fast man har råkat översätta fel så att det låter helt galet. Vad man egentligen har menat är "målad av Den Helige Ande genom K.N."  
Det var nog inget problem på den tiden då man fortfarande hade kvar instrumentalis i grekiskan, men när man sedan ska göra om det till ett prepositionsuttryck i svenskan så sätter man prepositionen på fel ställe så att hela betydelsen går förlorad.

Vi har så svårt att tänka på det sättet att vi inte ens klarar av att översätta ett sådant uttryck på rätt sätt.
Man ändrar så att det blir handen som är instrumentet, men det är ju inte så konstigt - så är det för alla (utom för dem, som målar med munnen eller foten) och inget man behöver skriva.

A meme is "an idea, behavior, or style that spreads from person to person within a culture." A meme acts as a unit for carrying cultural ideas, symbols, or practices that can be transmitted from one mind to another through writing, speech, gestures, rituals, or other imitable phenomena with a mimicked theme. Supporters of the concept regard memes as cultural analogues to genes.

Immateriella gener. När jag funderar på det så ser jag det som att en meme skulle kunna vara ett slags ”mönster” i hjärnan, men det är inte ett mönster som då bara finns i hjärnan – det finns även i en slags formvärld eller vad man ska kalla det, en värld av matematik, frekvenser och rörelsemönster. Med gammalt språkbruk blir det ”gudavärlden” och med elektriska termer blir det något annat och det är ju möjligt att man måste ha läst teoretisk fysik för att kunna uttrycka en sådan idé på rätt sätt med modernt språk.

Det borde kunna kvitta om man säger gudar eller memer, men eftersom en meme liknas vid en gen så kan den mutera och svara på selective pressures.

Då kan man säga att ordet gudar har muterat och förlorat sin gamla betydelse av memer för att i stället betyda övertro eller vidskepelse.. Ordet överför inte längre den gamla betydelse, som det en gång hade. Man kan säga att språk hela tiden degenererar på det sättet medan nya betydelser skapas.

Det betyder ju då att två olika människor kommer i kontakt med två helt olika memer genom samma ord. Jag har märkt att folk tror att ett visst ord betyder något helt annat än vad det betydde förr. Ord ändrar betydelse och det orsakar en språklig förvirring, som gör att man inte kan diskutera ett begrepp eftersom man inte har samma meme i hjärnan. Ett ord ger inte samma typ av avtryck i medvetandet hos alla. Man uppfattar det olika, får olika känslor och ser olika bilder.

"All languages have words to represent concepts that are virtually undefined in other languages. The German word Zeitgeist is one such example: one who speaks or understands the language may "know" what it means, but any translation of the word apparently fails to accurately capture its full meaning."

Det svenska språket och det engelska har ingen möjlighet att ge upphov till den här typen av resonemang, i alla fall inte hos mig. Ju rörigare grammatiken är desto mer har den fallit sönder och tappat sin förmåga att reflektera verkligheten. Världen är byggd av mönster och när dessa mönster faller sönder så faller vår värld också sönder. Det blir Lucifers värld där den fria viljan föds, men det blir också rebellerna spelplan där alla bråkar om vad som är sant och inte sant för att försvara sina nyfödda barn. 

Jag tror att van Driem har blivit starkt påverkad av den tibetanska grammatiken där handlingar tycks existera själva och bara, när tillfälle erbjuds, använda oss för sina egna syften. De till och med slåss om att använda oss som sina verktyg. 

Teorin säger att memerna utvecklas genom naturlig selektion och speglar den darwinistiska teorin om biologisk evolution.

Memes do this through the processes of variation, mutation, competition, and inheritance, each of which influence a meme's reproductive success.

Men den åsikten finns ju också, i alla fall i Vedaskrifterna, att en värld är som en varelse, den genomgår födelse, uppgång, nedgång och död.
Då kan man ju undra om nedgång och död ska kallas utveckling!
Enligt Veda befinner vi oss i Kali Yuga, dvs den sista tidsåldern, den av nedgång, där alla mönster upplöses och ersätts av förvirring. 

Memes spread through the behavior that they generate in their hosts. 

Memes that propagate less prolifically may become extinct, 

while others may survive, spread, and (for better or for worse) mutate. 

Memes that replicate most effectively enjoy more success, 

and some may replicate effectively 

even when they prove to be detrimental 

to the welfare of their hosts.

Vi blir värdar åt dessa memer och utför deras handlingar genom att vi blir deras instrument i enlighet med den tibetanska grammatiken, som sätter den handlande personen i kasus instrumentalis.

The meme is a unit of information residing in the brain.

Men jag tror inte att den bara finns i hjärnan. Jag tror egentligen inte alls att det är där den egentligen finns. Jag tror att en meme bara kortvarigt eller långvarigt aktiveras och använder hjärnan hos den som är öppen för det. Ungefär som en arketyp. Jag tror snarare att hjärnan fungerar som en mottagare, som en antenn, som en TV. Men generna skulle kunna vara ungefär som en slags kretskort, som gör det möjligt att ta in vissa kanaler.

Memetics is also notable for 

sidestepping the traditional concern 

with the truth of ideas and beliefs. 

Instead, it is interested in their success. 

Javisst – om man kan prata om en idé så är ju det ett tecken på att den idén existerar! Den är alltså sann eftersom den existerar. Att idén är sann betyder inte att den nödvändigtvis stämmer med verkligheten. Det betyder bara att den existerar. Om man jobbar på den så kan den senare komma att manifestera sig i verkligheten och bli vad vi vanligen menar med ”sann”.
Jag anser då att det som en person tycker en kort stund inte har samma existenskraft som det, som en hel befolkning tycker unisont. Att många tycker lika behöver inte betyda att de ”har rätt” - det betyder bara att deras idé är starkare.

Om jag säger att min bil står på gatan och en annan säger att den står på parkeringen så bör en av oss ha rätt och en annan ha fel eftersom min bil just nu inte kan stå på två helt olika ställen. Den, som har rätt säger det som är sant, medan den som har fel säger det som inte är sant.
Men man man kan också uttrycka sig på ett annat sätt och säga att båda idéerna är sanna, men det är bara den ena, som är manifesterad i den fysiska världen just nu.
Min bils stående (här eller där) är just nu instrument för den ena idén, men inte för den andra.

Den tibetanska grammatiken kan få mig att tänka i den banan, men det kan inte den svenska och ännu mindre den engelska och därför kan idén vara omöjlig att förklara idén eftersom den inte finns på svenska och engelska. 

Man kanske kan säga att olika språk är olika system och inom dem är det olika sanningar som gäller.

Detta med memer är nog en hård nöt att knäcka för the old mainstream science och det är bara att ta för givet att teorin om memer kan bli kallad för pseudovetenskap eftersom den är av filosofisk art.
Men man kan ju faktiskt studera en idé även om den inte går att lägga i ett mikroskop.

Det svåraste att acceptera för ”the old ones” är nog åsikten att memer skulle ha en slags, egen existens. Det övergår ju till att vara ett begrepp, som tangerar både religion och ”quantum effects” och sådant retar många, men det är numera mycket ” ny vetenskap”, som befinner sig i detta mellanland.

En kritiker tycker att teorin är ohållbar för att den saknar en ”code script” (typ dna) men jag tror att en sådan mycket väl kan finnas, men den kanske bara ännu inte är upptäckt eller finns i en annan dimension eller är av elektrisk natur. Elektromagnetiska fält finns ju och påverkar oss med olika frekvenser, så varför skulle det då inte kunna finnas frekvensmönster, som motsvarar olika inre upplevelser, dvs känslor och tankar? Universum är tillräckligt elektriskt för att det skulle kunna finnas sådant.

Om man börjar intressera sig för elektromagnetiska frekvenser, ljud och mönster så öppnar sig en ny värld. 

Man kan likna memer vid minnen, men det är då minnen med en nästan självständig existens och jag kan tänka mig att om man tänker i den banan så kan man också lätt tänka sig tankeöverföring. Och man kan också komma in på Jungs åsikter om arketyper.

"De minnen och tolkningar som i en persons psyke är nära förknippade med en arketyp kallar Jung komplex. Dessa kan ges namn som anknyter till den centrala arketypen, till exempel moderskomplex. Jung tycktes ofta se arketyper som en sorts psykologiska organ med för arten givna morfologiska egenskaper som utvecklats genom evolutionsprocesser. Några representativa arketyper är "urmodern", "urfadern", "den gamle mannen", "den evige ynglingen". Dessa arketyper är "inbyggda" i människor från allehanda kulturer, och enligt Jung är en anledning för att man kan finna liknande sagor, folktro, legender hos oberoende kulturer."

Nu skriver jag egentligen om mina egna idéer och associationer till det jag läser om memer, så den som vill veta exakt vad som menas med van Driems filosofi kan läsa vad han själv har skrivit. Jag har inte läst om memer i mer än en halv dag (googlat) och egentligen kan man nog inte sätta sig in i begreppet riktigt utan att läsa hans böcker.
Men jag tycker i alla fall att det låter som att teorin om memer är som en stor nyckel, som passar i många olika lås. Den säger "klick" till min upplevelse av tibetanskan.

Memer utvecklas i enlighet med Darwins evolutionsteorier: 

de kopieras, förändras och kämpar för överlevnad.

The mutation rate in memetic evolution is extremely high, and mutations are even possible within each and every interaction of the imitation process.

Symbiosism is the linguistic theory 

that recognises language 

to be a memetic life form 

inhabiting the human brain.

Man is as much his human body as he is the language that dwells within his brain and mediates much of his thinking.

Detta med att subjektet står i instrumentalis i stället för nominativ har jag alltid fascinerats av. Om man läser meningen på det sättet så blir hela ens världsbild totalt annorlunda.
Så jag tänker att tibetanerna försöker inte, som vi, att styra sina handlingar. De har i stället metoder för att ändra medvetandet och detta kommer då automatiskt att ändra handlingarna.
Så fungerar det faktiskt för oss också fast vi kanske inte tänker på det. Det bara "lyser igenom" i kurser om kreativ visualisering och dylikt.

Jag har funderat över om det inte fanns någon annan här i världen, som också tyckte att det var intressant med sådana funderingar om grammatiska formers filosofiska innebörder, men jag har aldrig träffat någon. (De flesta verkar mest tycka att grammatik är hemska och onödiga regler, som vi helst borde frigöra oss ifrån.)

Och nu... nu var det en liten blå blomma, som fångade min uppmärksamhet och ledde mig till en språkfilosofi, som tycks handla om detta eller i varje fall om något liknande. Himalayan Poppy.

Jag hittar ingen mytologi om blomman, men den kan lätt associeras till språken i den här trakten. Det finns ung. 50 arter av blå vallmo (Meconopsis) och kanske lika många språk i Himalaya-trakten. Blomman är nationalblomma i Bhutan och där finns minst 20 olika språk fast de är släkt med varandra, precis som blomman med alla sina varianter.

 I brist på annan mytologi så gör jag min egen.

Det är på så vis lätt att likna "Himalayas språk" vid Himalayan Poppy och blomman skulle kunna vara en bra symbol för den typen av filosofi, som van Driem har ägnat sig åt tillsammans med sina studier av språken vid Himalaya.

Tidslinjer & tidsresor

Har lyssnat på föredrag om Remote Viewing

Remote Viewing är ett spionprogram, som är utvecklat av den amerikanska militären, och det innebär att man använder sig av inre resor för att se vad som händer eller har hänt på andra platser.
Till skillnad från vanlig klärvoajans så är metoden underställd extremt rigorösa kontrollmetoder för att inte kunna ge något resultat som är fel.

Metoden har nu blivit övertagen av Courtney Brown och hans institut www.Farsight.com och man använder spionmetoden för att få veta mer om vår historia.
De vill inte förknippas med begreppet ”psychic” eftersom det används för vanliga mediala personer, som ser för mycket som är fel.

Gamla kulturer & tidsresor

Om vi ska titta bakåt i tiden och se hur man byggde pyramiderna... hur kan man då kliva in i en händelse, som hände för många tusen år sedan?

Courtney Brown menar att Remote Viewing bygger på att tiden inte finns. Det bygger på att allt är energi och frekvenser.

Men... det är ju ändå till en plats i tiden, som ”the viewer” färdas.

För att se att något händer så måste han ju gå in i en händelse som ligger inom tid och rum, såvida han inte ser allt samtidigt, men det verkar inte så.

Inne i denna värld kan han bli upptäckt av folk, som då tydligen ser honom som en andevarelse och ber honom att ge sig iväg.

Här är the Remote Viewer en besökare från en annan dimension.

Om det i verkligheten är så att tiden inte finns så måste man ju tro att alla händelser, som någon gång har hänt, fortfarande finns och händer.

Men då måste varje minut av den händelsen fortfarande hända. Varje sekund!

Men var?

Samma sekund kan inte fortsätta att hända på samma ställe för då har allt blivit fastfruset inom den tid, som existerar just där.

Men... när en sekund har slutat på en planet så kan den ju fortsätta på en annan, manifestera sig i tid och rum på ett annat ställe. Dvs att varje händelse hela tiden finns på något ställe även inom tiden.

Varje sekund finns hela tiden nånstans.

På någon planet så finns fortfarande Sverige år 1693.

Man har undersökt hur pyramiderna byggdes.
Jag tänker att kanske ”the Remote Viewer” färdas till det pyramidbygge, som just nu pågår i en annan tid-rums-bubbla på en annan planet.

Här kan han se vad som hände på jorden eftersom det är ”samma sak”, samma händelse. Och hans medvetande går in i den tiden (annars skulle väl alla händelser stå stilla och ingen skulle kunna upptäcka honom och be honom att ge sig iväg, vilket har hänt) .

Låt säga att han syntes på den platsen.... hur är det då? Syns han på alla dessa platser där samma händelse manifesteras inom de lokala tid-rums-bubblorna?
Men det skulle väl betyda att även du och jag finns på en massa olika platser och att det som vi kallar tid egentligen är att vi förflyttar oss mellan olika rum.
Men... rummet existerade ju inte heller.... det var ju samma illusion som tiden.

Om du går bakåt i tiden (time travel) och orsakar att någon blir rädd och springer sin väg (för att du syns som ett spöke)... då har ju du orsakat en händelse i en förfluten tid! Eller...?

Är detta då en händelse, som finns överallt, bortom tiden också?
Eller har du gått in och skrämt någon i alla de världar som manifesterar samma händelse?
Det kan du väl inte ha gjort! Det har ju redan hänt!
Hur kan man göra något som redan har hänt?

Vad händer om man går bakåt i tiden och ändrar på historien?
Har man då samtidigt gått in och ändrat historien på ett oändligt antal planeter?

Det står i de gamla Vedaskrifterna att det finns ”lika många universa som droppar i havet”, dvs vad vi kallar ”ett oändligt antal”, så det bör ju finnas plats så att det räcker.
Jag börjar få en känsla av att "oändligt antal" också är en illusion. "Antal" bygger ju på form (rum, materia) så bortom formvärldarna kan det ju inte finnas något "antal".
Ett oändligt antal fjärilar är samma fjäril.

Hur kan man alls ändra något om inte tid och rum existerar? Och enligt fysiken så gör de tydligen inte det. Det betyder ju att framtiden redan händer? Nånstans och överallt.
Då bör det finnas ett oändligt antal framtider, ungefär som att det finns många flygplan på en flygplats. De har redan sina destinationer och avgångstider, men du kan ändå välja.

Det kanske är det som de menar med att vi kan välja olika tidslinjer, men... kan vi då bara välja framåt? Varför inte också bakåt?

Regressionsterapi kanske innebär att händelsen nu har försvunnit. Om minnet är lagrad information och information är massa så borde denna massa kunna upplösas. Den har då i alla fall försvunnit från din egen tidslinje, men kanske finns kvar på någon annans, men i annan form.

Det känns fel att prata om linjer av tid – jag tycker att det borde vara bättre att säga ”tidsbubblor” av frekvensmönster.
Det betyder att du själv är bortom tiden, men kan välja mellan olika rums-tider... men det är också en illusion eftersom alla dessa rums-tider också är illusioner....

So what? Man kan väl ha kul med spegelbilder också?

Alla gillar ju filmer trots att ingen anser att en filmhändelse är en verklig händelse.

Och en händelse i en populär bok kan ju vara en händelse, som alla känner till, trots att den aldrig har hänt. Eller... har den kanske blivit skapad i en annan dimension? Har författaren då skapat en händelse som börjat hända på ett oändligt antal planeter?
Eller har författaren bara upptäckt en händelse som redan fanns?

Jag bara undrade!

Så jag undrar ju också om det finns någon, 

som kan reda ut begreppen 

utan att använda matematiska formler!

Raser och rasism

Varför tycks den vite, moderne, ”civiliserade” mannen vara så panikartat rädd för begreppet raser?

Vad är det egentligen som är fel? Vad är det som ligger bakom?

Troligen är det nazisternas idéer, som vi är påverkade mest av. Men det verkar ju också som om det fortfarande ligger en sådan idé under ytan och den idén säger då tydligen att om det finns raser så ska de andra raserna utrotas, bekämpas eller krossas.

Enda vägen till fred skulle då vara att säga att ”det finns inte några olika raser. Alla är likadana och ska ha samma rättigheter!”

Jaha? Men varför måste alla vara likadana för att ha samma rättigheter? Det finns ingen biologisk eller andlig lag som säger något sådant. Det är väl snarare så att alla varelser har olika typer av rättigheter, som människan nu systematiskt plockar bort från alla utom sig själv.

Naturen myllrar av liv i alla former, arter och raser och alla behövs i den biologiska mångfalden där den som är frisk och stark överlever på bekostnad av dem som är svaga, skadade och sjuka.

En skadad fisk kan inte kräva någon rätt att överleva, men den är född med en rätt att simma i friskt vatten. Alla djur är födda med rättigheten att kunna vistas i en frisk natur, en natur, som efter den civiliserade människans bravader, snart inte längre finns.

Jag gillar att filosofera över vanliga begrepp, sådana som alla tycker är självklara, men inte alls ifrågasätter. En allmän konsensus ska man i Sverige helst inte ifrågasätta och detta om ”rasism” är ett sådant.

Varför är det ett sådant närmast panikartat mentalt flaxande runt ordet ”rasist”?

Ordet rasism betyder närmast raslära och rasist betyder då en person, som sysslar med denna raslära”. Men det säger ingenting om vad denna rasism, vad denna lära skulle innebära.
Det borde rimligtvis kunna finnas en bra raslära också. Om det finns hos hundar och blommor så...?

Och... raser? Vad är det för raser? Vilka raser är det vi syftar på? Ingen som vet?

Om en person inte gillar invandrare så blir han kallad för ”rasist” även om invandrarna tillhör samma ras som han själv och det måste väl ändå vara fel användning av ordet ”ras”.

Jag skulle vilja säga att det inte finns några rasister i Sverige – det finns inga, som fördjupar sig i begreppet ”raser” så mycket. Vi har ingen raslära när det gäller människor.

Det är bara ett slags låtsasord, som folk gillar att använda för att kunna gräla med varandra.

Och även om vi nu hade en raslära så skulle väl den inte behöva vara fel. Det skulle ju bero på vad den innehöll. Varför inte som indianerna (som tycks vara mer förnuftiga än den ”vite mannen”) ha en raslära där man tar fram den positiva egenskapen hos varje ras?

Hos den vite mannen tycks det vara underförstått att man tänker att ”om det finns andra raser så är de sämre och vi är bättre” och ”de sämre” bör då krossas och utrotas eller frälsas och uppfostras.

Men.... tänk om det är på ett annat sätt?

Tänk om det är den vite mannen, som förlorar på jämförelsen???

Kan det möjligen vara därför som han så frenetiskt använder ordet ”rasist” som ett glåpord?

Han är själv livrädd för begreppet raser eftersom en närmare titt på något sådant skulle ställa honom på botten av en eventuell rangskala.

Om vi jämför olika folkslag så har visserligen andra folk krigat på olika sätt, men det är bara ”den vite mannen” som systematiskt försöker utrota alla andra varelser på jorden och nu verkar det som om vi själva är på väg att halka ner och drunkna i vår egen gifttunna, som en slags kollektiv karma.

Vi har ordet folkslag och det kanske är det som folk menar med ras (i ordet rasist), men i så fall... varför inte säga ordet folk?

Om ordet rasist betydde rashatare (vilket det inte gör) så skulle ändelsen -ist betyda hatare.

Denna ändelse, -ist, har inget att göra med att hata för i så fall skulle ordet dentist betyda tandhatare och en flörist skulle vara en blomsterhatare.

I vårt språk så brukar -ist vanligen beteckna motsatsen, nämligen en person som gillar något. En flörist är snarare en blomsterälskare, av franskans fleur + ist.
Ändelsen säger bara att man är anhängare till en viss lära (en tandläkare har lärt sig allt om tänder och en flörist har lärt sig allt om blommor) och vanligen är man det på ett positivt sätt.

Så vad händer om vi använder ordet rasist på det positiva sättet?

Ja, då får vi den indianska filosofi, som jag har kommit i kontakt med:

The Medicine Wheel

Indianen har ett helhetstänkande och ser det positiva egenskaperna hos olika folkslag och djur.

Varje folk och varje djur har sin egen medicin och sin egen kraft.

Indianen har inte den vite mannens hierarkiska stege där människan är på toppen som en slags skapelsens krona och guds avbild.

Indianen har en cirkel där alla har sina egna uppgifter och egenskaper och där alla är lika långt från varandra, men samarbetar på olika sätt. Det liknar en astrologisk karta eller ett solsystem där allt snurrar som hjul.

Det som skiljer människan från djuren i en sådan cirkel är att en människa, som är i balans och harmoni och fokuserad i sitt center också kan sägas ha sin plats i centrum av ett sådant hjul.
Men han kan absolut inte få en sådan centrumposition genom att döda alla andra i cirkeln och det går inte heller genom att förklara alla andra vara lägre eller mindre värda.
Att vara i centrum är att skapa liv och harmoni – inte död och problem.

I ett sådant hjul, som då ska vara en spegelbild av kosmos och vårt liv på jorden, ser vi också fyra olika människoraser: den röda, svarta, vita och gula.

När vi nu plötsligt ser på begreppet raser på ett positivt sätt så kan vi våga att titta på deras positioner i hjulet.

Vad skönt med folk som beskriver harmonier! Intressant också!

Medicinhjulets grundläggande fyra riktningar är naturligtvis öster, väster, norr och söder och här har vi då också eld, jord, luft och vatten och färgerna gult, svart, rött och vitt.

De fyra raserna hamnar då på samma ställen som de färger, som associeras till dem. Det betyder också att de till sin grundnatur besjälas av olika egenskaper.

Medicinhjulet grundar sig på hur energi rör sig och de kallar dessa fyra tillstånd för styra, hålla, ge och ta, i alla fall enligt Harley SwiftDeer.

Öster är den plats där solen föds varje morgon och här har vi gud och all andlighet.

Väster är där solen dör på kvällen och det är introspektion, mörker och det fysiska, dvs också kroppen.

Söder är den röda färgen, blod, vatten och känslor.

Norr är vinden och tanken.

De fyra raserna finns alltså i balans med varandra i hjulet och den gula rasen är i öster, representerande andlighet. Det är här som vi alltid har haft en mängd av tempel, kloster, munkar och gurus, för att inte tala om de gamla Vedaskrifterna och japanska och kinesiska vishetsläror.

Den svarta rasen är i väster, representerande kropp och att ”hålla energi”. Här har vi folk med enormt vackra och välbyggda fysiska kroppar, som sedan också är dekorerade på de mest fantastiska sätt. De ursprungskulturer som finns kvar i Afrika visar oss människor som ser ut som konstverk. De är mästare på att hantera sina fysiska kroppar, något som vi i våra länder frenetiskt kämpar för att också kunna.

I söder har vi den röda rasen, på det ställe där vi också har vatten och känslor. Men SwiftDeer föredrar att placera indianerna i sydväst, som är drömmandets plats. Det är ett mellanting mellan söderns känsla och sömnen i väster. Så indianen är expert på just detta drömmande, som innebär en samvaro med andarna i ett slags gränsland. Det är här han öppnar sin medicinpipa och talar med både regnet, vargen, åskan och sina förfäder.

Om vi placerar indianerna i söder, på den rent känslomässiga platsen, så skulle de ha utvecklat en expertis inom området konfliktlösning, eftersom konflikter oftast är baserade på att vi styrs av känslor. Och med tanke på deras Talking Stick så passar det också väldigt bra.
Man kan också säga att de har en religion, som innebär att känslomässigt leva sig in i andra, exempelvis att uppleva olika djur ”från insidan”, dvs att känna vad de känner.

Att kunna känna vad någon annan känner, menar och vill borde vara en förutsättning för att kunna lösa en konflikt.

Den vite mannen är i norr, som är tänkandets plats.

Här struntar man i både ande, kropp och känslor. Det där är ju inte det viktigaste... det viktigaste är att man är intelligent!!!

Ande är något man anser vara vidskepelse och flummig övertro.

Kroppen är något man kan använda till ”sense gratification” och till att tjäna pengar.

Opraktiska känslor ska man helst inte ha - bara de positiva i rätt dos på rätt tid. Oplanerade känslor motverkar man bäst genom en sträng uppfostran och kemiska piller.

Kvar finns den intelligenta tanken, som vi kan använda för att förstå hur vi ska handskas med det mesta. Vi kan fundera och genom en lugn och logisk tankegång bestämma oss för vad vi vill göra, i stället för att bara tjäna Gud (öster), bara följa känslan (söder), eller bara följa fysiska behov och ideal (väster).

Men... vad ska vi då tänka på?

Ja, det är inte bara den vite mannen som kan tänka. Det kan de andra också, men vi har lagt tonvikten på just den aspekten och glömt det andra. Vi har den egenskapen att vi gärna favoriserar en grej (en ras, en egenskap) på bekostnad av annat.
Österns andliga visdom betyder att de har lagt tonvikten vid det andliga, inte att de inte skulle kunna tänka. Det andliga har bara haft ett större värde än det rent tankemässiga.

Man kan lätt vilja göra den invändningen att den vite mannen tycks vara den ende som inte kan tänka. Jodå, han kan räkna ut det mesta och kan vara extremt effektiv. Med sina tankekonstruktioner har han snart förstört och förgiftat hela jorden.
Hur kommer det sig – om han nu är så intelligent?

Han har gjort en religion av sin tankekonst och den religionen heter Science! Vetenskapen!

Den gamla frasen ”Gud har sagt att...” har blivit utbytt mot ”Forskarna har funnit att...” eller ”Forskningen har inte hittat något som...”

Förr så var det väl egentligen ingen som visste om det verkligen var Gud, som hade sagt det där. Men alla höll med om det eftersom man gillar att vara med i en grupp där det råder konsensus.

I dag är det heller ingen som vet om forskarna verkligen har sagt det där, som står på Aftonbladets framsida. Alla bara håller med om det eftersom det är skönt att känna att man är med i en grupp där det råder konsensus. Man vill inte ”hamna utanför”. I många situationer, speciellt i naturen, så kan det betyda döden att hamna utanför så den saken har vi djupt inom oss.

Många säger gärna att något ”inte är bevisat” (oberoende av om de verkligen vet något om saken eller inte). Men man använder uttrycket även om psykologi och medicin, där det egentligen inte alls förekommer några bevis. Forskarna uttrycker sig inte på det viset.

Ordet bevis används ungefär på samma sätt som ordet Jesus. Det är något som man ”drämmer till med” för att få rätt – även om man inte har satt sig in i saken. Det är ett retoriskt knep: man vet att den man pratar med inte kan säga emot det. Han vet ju inte heller vad Jesus har sagt eller vad någon forskare har påvisat.

I vårt samhälle går man till kraftig attack mot begreppet religion utan att se att även vår tro på vetenskapen också är en religion och en tro.

Det har att göra med balansen i indianernas cirkel och obalansen i vårt ganska så linjära sätt att se på världen.

Varje folk, men också varje människa har sin egen balans mellan de fyra elementen. Alla har tankeförmåga, känslor, en kropp och en tro, men en sida kan vara överdimensionerad på bekostnad av de andra.

Om man ser mänskligheten som en varelse med tanke, känsla, vilja och tro så tycks systemet ha börjat krascha för att tanken inte bara dominerar för mycket utan också för att den har börjat fungera på fel sätt, just genom att se enbart till sin egen förmåga och anse den vara den enda viktiga.

Det är inte varje enskild individ, som tänker på fel sätt, det är ett kollektivt tankesystem.

Indianerna har alltså en positiv raslära där alla människor ingår i samma enhet och där delarna har olika egenskaper. Mänskligheten är som en stor kropp där alla kroppsdelar har olika funktioner.

Jorden borde också tillåtas att ha alla sina kroppsdelar friska och intakta, dvs alla djur och växter.

Tänk om ett djur skulle göra så som den vite mannen tydligen gör: försöka äta upp precis alla andra varelser. Då får vi sagans drake, som åt upp alla barnen, ända tills St Göran kom och räddade situationen.

Den vite mannen har blivit sagans drake och det är inte konstigt om han är livrädd för begreppet raser. Han är ju den ende som har gjort bort sig ordentligt och på moralens, linjära, graderade skala skulle han hamna på botten.

Därför är han konstant uppfylld av att basunera ut att det inte finns några raser och att alla är lika. Alla är inte lika: din hand och din fot är inte lika. Alla delar av en helhet har rättighet att bevara sina egna olikheter. Om mångfalden försvinner så dör enheten och det gäller även datorn.

Enligt SwiftDeer så är felet det att människans tanke, dvs hennes förmåga att räkna ut hur man ska göra, egentligen ska följa hennes vilja, som ska vara kopplad till hennes högre medvetande varifrån hon kan se helheten.

Tanken kan inte ensam styra viljan. Viljan styrs av den ande, gud, idé, syn, vision (eller vad man vill kalla det) som tanken har fört den till. Det gäller alltså att ha en ”hög och moralisk vision” som tanken kan använda.

Men eftersom det inte går att bevisa att sådana visioner ens existerar så har vi skippat dem såsom varande nonsens.

I stället för att låta tanken röra sig medsols på medicinhjulet och hamna i öster, så har vi vänt på riktningen så att tanken, och hela den vite mannens kultur, i stället tjänar kroppen och materien, dvs skapar sin vilja med västerns energi och samlar på materiella ägodelar in absurdum så att nästan hela jorden är en halvdöd soptipp där olika växter och djurarter dör ut hela tiden.

Att ”ta” eller ”få” är egenskapen i norr och det betyder att man med tanken kan ta in hur mycket som helst utan att det blir fel. Det finns egentligen ingen gräns för den mängd information man kan ta in, man har ett slags obegränsat lagringsutrymme, som bara blir bättre och bättre ju mer det används.

Men man har ingen vilja bara för att man har tanke. Man kan tänka ut vad som helst, men vad ska man tänka på? Det vet man inte om man inte antingen blir tillsagd av någon annan eller själv har en egen vilja. Att ”göra sin plikt” kan räknas som att ”lyda någon annan” i och med att man har blivit pålagd ett ideal, som man lyder.

Viljan uppstår när tanken kombineras med något, som ger en känsla och den här känslan får olika kvalitet och innehåll om den tas från olika riktningar.

Tanken fungerar som ett zoomobjektiv, som tar in och förstorar en liten bit av tillvaron så att just den blir övertydlig.

Om du riktar din tanke mot öster (i medicinhjulet) så blir viljan motiverad av andliga upplevelser där medvetandet expanderar och upplever högre och större dimensioner som präglas av en slags enhet med allt, kärlek, skönhet, konst och musik. Man fokuserar på tidlösa begrepp, sammanhang och symboler och är redan lycklig i nuet eftersom man känner sig uppfylld av inspiration.

Detta borde vara tankens rätta plats för sin aktivitet eftersom man kan ta in hur mycket andligt som helst. Det tar aldrig slut och det skapar inte heller någon soptipp – snarare tvärtom. Tanken kan här ägna all sin energi till att ta in mer och mer andlig kunskap.

Här har vi viljans rätta element: inspirationen. Om vi ser hjulet som en karta så har nu rörelsen blivit medsols när tanken i norr har ingått samarbete med anden i öster.

Om man riktar sin tanke mot hjulets västra sida, där vi har symbolen för jord, svart, introspektion, kropp, mat och materia så har vi också kommit in i tiden och upplever dåtid och framtid som en slags linje. Vi vill nu ha vackra kroppar, materiella ägodelar och pengar för att skapa en framtid där vi kommer att bli lyckliga. Detta blir det huvudsakliga objektet för vår tankeförmåga, men hur är det här för tankens förmåga att ”skaffa mer och mer”?

Ja, det kommer att bli ett oändligt samlande på materiella grejer, ett samlande, ätande och byggande som aldrig tar slut eftersom det förväntas leda till den framtida lyckan. Det innebär att man försöker att ”ta” så mycket materiellt som möjligt, även andra länder. Man ger sig aldrig och när man väl har lyckats att ta hela världen så har den nog också samtidigt dött.

Det var kunskap vi skulle ta in mer och mer av, inte materia.

Den västra sidan av hjulet betecknas med ”holding” och det betyder egentligen inte alltid bara ”hålla” utan snarare en tydlig balans mellan att ge och ta, mellan output och input. Som när man handlar, då det man ger och får ska ha lika värde.

Man ska äta lagom, röra sig lagom, ha lagom stor bostad och lagom mycket grejer.

Det räcker att alla har små hus med egna odlingar, vi behöver inte jobba ihjäl oss för att somliga ska kunna bygga kärnkraftverk och rymdraketer.

I vår kultur har vi en tydlig sammanblandning mellan hjulets norr och väster, till och med så mycket att hela den latinska världen använder ordet pensare (penso, pienso, je pense etc.) i betydelsen tänka. Men pensare betyder egentligen väga och är släkt med ordet pendel: det är att tänka på det viset som man gör när man står där med sin balansvåg på marknaden. Man bedömer värdet av varor, som man säljer och köper, dvs man tänker på att sälja/skaffa mat och grejer.

Nu har det blivit så att vårt tänkande mest är fokuserat på pengar, som är nyckeln till att kunna köpa upplevelser, mat och grejer.

Det germanska ordet tänka, think, denken kan ha ett ursprung med en annan betydelse.

Varje folkslag har rätt att behålla sin egen färg, energi, kunskap, identitet och kultur och mänskligheten som helhet är beroende av att inte alla är precis lika, det gäller både personer, kulturer, länder, folkslag, raser, arter, djur, växter och vad man än föredrar att ta som exempel.

Det är inte förrän alla tillåts att vara olika som man kan säga att alla ”har samma värde” och det får antagligen helt fel effekt att säga att det inte finns några olikheter mellan olika folkslag. Det leder bara till att alla börjar att kämpa för att få bevara sina egna identiteter, på samma sätt som att alla personer inte vill vara likadana.

Och egentligen är det dumt att tala om ”värde”. Varför ska vi alls värdera?
Vore det inte bättre om vi vore snälla mot allt, oberoende av eventuellt värde? Allt skapat har rätt att leva ett friskt, fritt och naturligt liv (tills det blir skadat, sjukt och/eller uppätet).

Alla varelser på jorden är av naturen givna sina rättigheter att leva, äta och försvara sig. Vi borde egentligen inte ens behöva diskutera den saken, men så länge vår grundfilosofi är ”riktad åt fel håll” så kan vi inte fixa problemet.

”Penso ergo sum” kunde vara en gällande slogan för vår tid: ”Jag beräknar värde, alltså existerar jag” med i sin förlängda form ”Jag tjänar pengar, alltså existerar jag”. Att det ska vara jämvikt (två vågskålar i höjd med varandra) har vi glömt bort. Mest är bäst?

Det där kunde vi byta mot något annat, varför inte bara ”Vivo ergo sum”? (Cogito har vi nog glömt betydelsen av.)

Och tänk.... tänk om det finns raser eller olika sorters folk...

ojoj... då ligger den Vite Mannen illa till. 

Längst ner på sin hierarkilista!

Inte undra på att han försvarar sig mot begreppet.

Den grundläggande informationen om The Medicine Wheel kommer från Hyemeyohsts Storm, Harley SwiftDeer och Batty Gold.

Den fria viljan 2

Den fria viljan Del 1

Den fria viljan Del 2 

Efter att ha hört andras åsikter om den fria viljan har jag förstått att orden kan uppfattas på olika sätt trots att de är väldigt enkla.

Men det är väl så med gamla filosofer att vi anser att de nog inte menar precis bara vad de säger utan att det är något annat bakom, något enormt djupsinnigt som kan tolkas hur som helst och skrivas avhandlingar om.

Men, tänk om det är så att den här meningen betyder det, som den säger, att viljan är fri.

Varför ska man då omtolka saken till något annat i stil med att det är handlingen som är fri?

”Människan har en fri vilja”. Det uttrycket är så vanligt att det nästan har blivit ett axiom, som då ska betyda: ”Människan är fri att göra vad hon vill”.

Men vad skulle det betyda?

Att människan skulle vara fri är det väl knappast några gamla filosofer som har hävdat. De, och en massa gurus av olika sorter, har däremot sysslat med att försöka lära människan metoder för att bli fri, men det har handlat om sinnets frihet, själens frihet och tankens frihet.
Det är en kunskap om mental frihet, som kan läras ut även till dem, som sitter i fängelse. För att inte tala om alla de gurus och munkar, som satt sig själva i enslig isolering för att uppnå denna frihet.

Den inre friheten är inte bara tankens frihet och fantasins frihet. Det är också viljans frihet.

Eftersom man alls har pratat om det så bör det betyda att folk inte trodde att de hade någon fri vilja. De ville en massa, som antagligen inte fungerade.

En fattig indisk bonde eller en slav hade inte stora utsikter att bli en rik furste, som satt högt upp på en dekorerad elefant och ägde ett vitt slott. Bonden var fast i sin situation.

Men rajan var också fast i sin situation och det kanske inte bonden tänkte på.

Den hemska situationen, som en furste kunde hamna i, beskrivs i BhagavadGita, där Arjuna måste slåss på krigets slagfält, trots att han ser sina lärare och vänner stå på fiendesidan.

Han bryter ihop och vill inte vara med längre.

Krishna uppenbarar sig och säger att Arjuna ska göra det som, enligt samhällets normer, är rätt och riktigt att göra i den situation där han befinner sig.
Arjuna är fångad i handlingen, som en skådespelare är fångad i sin roll på sin scen och han sitter på handlingens tåg som redan kör i full fart.

Krishna uppmanar Arjuna till att ändra sin tanke så att han står över handlingen. Att bara låta kroppen handla men att inte identifiera sig med handlingen. Det är en variant av att styra sin vilja, att påverka den, att omforma den.

Arjuna hade inte någon handlingens frihet, men han hade tankens frihet och kunde använda den till att vilja något annat än det som han spontant ville.

Förr i tiden var folk mera bundna av sina roller och Arjuna kunde inte bara plötsligt hoppa av och bli en Whistleblower, som åkte runt och höll föredrag om att man borde sluta kriga. Han kunde ha blivit en filosofisk eremit, som Buddha, men nu kanske hans uppgift var just att bli en symbol för denna fångenskap i materiens garn så att det kunde skrivas en BhagavadGita om den saken.

Egentligen spelar det ingen roll om Arjuna fanns på riktigt eller inte. Symbolen finns och betyder något. Annars skulle den inte ha återberättats med en sådan kraft i så många tusen år.

Historien beskriver människan och hennes plats i en situation, som hon av arv, uppfostran och vana sitter fast i.

Vad ska hon göra?

Här kommer filosoferna med sin lösning: din handling är inte fri, men din vilja är fri. Du kan välja att vilja något som du mår bra av i stället för att beklaga ditt öde och det finns många trick att använda.

Om du verkligen vill bli en furste på en vit elefant så OK, sätt igång med att vilja det. Det kommer troligen inte att ge den önskade effekten på det fysiska planet, men med stark fokusering så är du redan en furste i himmelen, i din egen inre värld.

Och sedan är det större chans att du återföds i en rikare familj och på så vis vandrar du uppåt i rangskalan även på jorden. Men ju svårare förändring man önskar sig desto längre tid kan det ta.

Nästa steg är att man inser att om man i sitt inre, i sin egen fantasivärld, redan är vad man vill vara så har man inte längre något behov av att skapa det i den fysiska världen.
Vad skulle syftet vara?

När det gäller enklare grejer kan tankekraften verka på det fysiska, till och med så att det verkar som mirakel. Men det är inom rimliga gränser.

Även om du vinner 10 miljoner på spel så är det inom rimliga gränser.

Även om en fattig kvinna med fyra barn i en hydda i Afrika med stark vilja kan ta sig fram och få en hög utbildning så är det ändå inom rimliga gränser. Genom att envist och mot alla odds genomdriva att få en utbildning så skapade hon fler förutsättningar. Men det var något som låg i hennes karaktär, i hennes karma. Hon hade en vilja som stämde bra överens med hennes inre talanger. (Det är ett exempel från verkligheten).

Det är det som New Age menar med att man med viljans hjälp kan skapa ”vad man vill”. 

Men det betyder inte att alla kan göra vad som helst eller få vilket drömjobb som helst enbart genom att vilja det.

Det går inte ens genom att stenhårt jobba på saken med jättestark vilja om man inte gör det på rätt sätt.

Man kan inte bli berömd designer enbart för att man vill det och anstränger sig – man måste ha talang också. Och vilja + talang räcker inte heller om man inte har utbildning. Och allt det där kanske inte heller fungerar om man inte har ”rätt sorts karaktär”.

Men om man har den talangen och karaktären så betyder ju det att man kan bli ”känd designer” om man vill. Men... man kan inte bli känd fotbollsspelare. Till det krävs andra talanger. Man kanske inte heller kan bli violinist.

Man kan göra det man vill enbart om allt fungerar för övrigt också – inte enbart för att man vill.

Vi är bundna av uppfostran, minnen, talanger, karma, blockeringar och omständigheter. Det betyder att man inte alls kan göra ”allt man vill” enbart för att man har en stark vilja.

Människan har fri vilja.

Ja, och vad betyder det då?

Det betyder bara det och inget annat.

Det betyder att viljan är fri.

Man kan fokusera på att vilja det som man gillar bäst!

Man kan fokusera sin vilja på det som man mår bäst av att vilja.
För känslan är viljan ett trollspö.

Om man är bunden till en situation så kan man ändra sin vilja så att den blir realistisk och passar till situationen. Det gjorde Arjuna.

Eller... man kan vilja ta tag i sin karma, gå in i den och ta reda på vad som orsakar de blockeringar, som man är bunden av. Det gör man på utlevelsekurser.

Om man vill att ”det” även ska hända i den fysiska världen så krävs det att även ”allt annat” fungerar. Med sin vilja kan man ju börja att jobba på den saken.

Vilja med "flow" eller motstånd.

Om man har varit violinist i femton tidigare liv så får man nog bättre flyt om man vill bli musiker än om man vill bli boxare. Här är till och med viljan bunden så att man inte kan vilja bli boxare. Man vill inte ens försöka vilja något sådant.

Människa, känn dig själv!

Så sade filosoferna också.

Ju mera man känner sig själv desto mera är man i samklang med sin riktiga vilja, om man ser det i större perspektiv.

Ju mera man känner sig själv desto mindre råkar man ut för att vilja sådant som inte fungerar.

Men... det som inte fungerade (trots att du ville det jättemycket) kanske var något, som egentligen inte skulle ha passat för dig. Du kanske bara trodde att du ville det.

Man skulle kunna tala om ”den högre viljan” och ”den lägre viljan”. Om man är i kontakt med båda kan man få en viljekonflikt och då är det inte så lätt att veta vad man vill.

 Zwei Seelen wohnen, ach! in meiner Brust, Die eine will sich von der andern trennen; Die eine hält, in derber Liebeslust, Sich an die Welt mit klammernden Organen; Die andere hebt gewaltsam sich vom Dust (= Staub) Zu den Gefilden hoher Ahnen. 

Goethe