tisdag 17 juni 2014

Himalayan Poppy



Ibland samlar jag bilder på Pinterest och där har jag då naturligtvis också ett album för blommor.
Jag bryr mig inte om vad de heter, bara hur de ser ut, eftersom jag då samlar på blombilder, som jag kan använda till att kanske måla av eller att göra teckningar av. De ska helst ha snygga former och gärna starka färger. Det ska inte vara de, som ser ut som bollar av skrynkligt silkespapper eller andra oformliga, fina konstigheter.

Här fick jag syn på en blomma som heter Himalayan Poppy. Den var inte alls snyggare än andra, men den drog min uppmärksamhet till sig på ett speciellt sätt så jag kom ihåg utseendet och namnet.

Varje gång jag såg en ny bild av en sådan blomma så tänkte jag. ”Åh, där är den igen, Himalayan Poppy!”

Jag känner en kille, som har en blomsterblogg och häromdagen hade han lagt ut en bild av en blomma med namnet Meconopsis och jag skrev till honom att ”det där liknar Himalayavallmo”.
-Jaha, svarade han, du vet en del om blommor!
-Nej, nej – det är bara den där som jag känner igen. Jag vet inte varför, men jag har lagt märke till den. Kanske för att den heter ”Himalayan” och att det är en speciell känsla att tänka sig en blå vallmo högt uppe på Himalaya, bland nomader, munkar, jakar, tempel och snö.
En blå vallmo har jag ju aldrig sett förut, mest bara röda.

Så sade han att han har sådana frön så att jag kan få en sådan blomma om jag vill. 
-Ja, jag vet inte – jag tyckte att det skulle kännas nästan som ”blomplågeri” att sätta en blomma från Himalayai en kruka på en balkong. Den ska ju bo högt upp i frihet under himmelens tak.

Nu googlade jag på blomman och fick veta att den heter bergvallmo på svenska. Jag tycker nog att Himalayavallmo hade varit ett bättre namn för att det ger bättre associationer.

Jag googlade mera och fick veta att den kommer från Tibet och att den är nationalblomma i Bhutan. Jag tänkte att det kanske finns någon mytologi omkring den här blomman – det måste det ju nästan finnas om den kommer från dessa länder, som är så starkt präglade av religion med alla munkar och kloster. Jag letade, men jag hittade ingen historia om någon blå vallmogudinna.

Jag tittade litet mera på Bhutan och undrade vad de har för språk. 

De har många språk och det officiella heter dzongkha. När jag skulle titta närmare på det språket såg jag att en kille vid namn George van Driem hade skrivit grammatiken.
Så jag googlade på honom och fann att han även har skrivit grammatiken i limbu, dumi och bumthang, som är andra språk i Nepal och Bhutan.

Han sysslar med att dokumentera utrotningshotade språk i Himalayaregionen och har skrivit en etnolinguistisk bok om språken i detta område och även medverkat i ett projekt, som handlar om språk och gener.
Ojoj! Vilket jobb! Här har vi ett filosofiskt språkgeni med analysförmåga! Så nu blev jag intresserad av honom och läste mera.
He developed the Darwinian theory of language known as Symbiosism, and he is author of the philosophy of Symbiomism.
Symbiosism is the linguistic theory that recognises language to be a memetic life form inhabiting the human brain. 

 Det här måste jag bara veta mera om! Jag får ett intryck av att det tangerar mina egna, gamla idéer om språkens urgrund, om ljudens och ordens frekvenser och därmed deras skaparförmåga och om grammatiken som en spegel av verkligheter och samband.

Det där är idéer, som jag fick först av att höra sanskrit läsas på rätt sätt en gång i TV. Det lät som rytmisk musik från en annan dimesion. 
Tibetanskan är märklig på ett annat sätt och det är att subjektet står i instrumentalis. Det är en gammal kasusböjning som har försvunnit i de språk vi känner bäst och i svenskan använder vi i stället lösa prepositioner för att ange kasus. I tibetanskan är det ett suffix, som hängs på substantivet.

I våra språk står subjektet i nominativ – att det skulle stå i instrumentalis verkar väldigt, väldigt konstigt för oss.
Det betyder att jag, uttryckt på tibetanska, inte kan göra något. Upplevelsen av en mening är i stället att handlingen existerar hela tiden, bortom tid och rum, men att den kan inkarnera då och då, men till detta behöver den något att verka igenom, dvs ett instrument. På svenska är det jag, som utför en handling, kanske med ett instrument i handen, men på tibetanska är det jag som är detta instrument, som används av en ”handling”, som redan i sig är en egen verklighet.
Det närmaste man kan komma i vår kultur är att säga att "Gud handlar genom mig" eller "jag är ett medium". Det är sådant, som vi ser som märkliga specialfall medan det i tibetanskan är så vardagligt och självklart att det är inbyggt i grammatiken, i alla fall i det klassiska skriftspråket från 700-talet.
Den, som handlar, står i samma kasus som vilket annat instrument som helst, i alla fall i satser med transitivt predikat, och det ger ett helt annat sätt att tänka.

Det betyder att en handling kan kallas för och uppfattas som en ande, ett levande väsen, ett slags medvetande eller mönster och det öppnar nya perspektiv. Var kommer jag att hamna om jag ”tänker på tibetanska”? Jo, i en värld, som består av ett myller av gudar, som styr mina handlingar genom att verka igenom mig. Fast de nu kanske ska kallas memer i stället.
(Men det är min idé, jag uppfattar det som att van Driem hellre vill hitta en modell, som inte förknippas med "religion").

I våra språk har vi ordet inspiration, men ingen tänker längre på att det är bildat av in + spiritus (in + ande). Jag får ett intryck av att ordet inspiration kan ha haft samma betydelse som tibetanernas instrumentalis. I så fall skulle det kunna betyda att man över en stor del av den gamla världen tänkte på det sättet att man ansåg att människan bara var en kanal eller ett redskap (instrument) för en ande. Denna ande skulle då vara själva idén till handling, själva drivkraften, en slags mental form och troligen detsamma som nu kallas en meme, med den skillnaden att den var personifierad med utseende och egenskaper.

Jag tänker att man genom att läsa gamla språk kan se hur folk uppfattade världen eftersom det återspeglas i både grammatik och glosor. Och detsamma kan man nog också göra med dans, bilder och musik.

Språkets grammatiska uppbyggnad medverkar till att ge oss själva grunden i vår världsbild. Det betyder också att det inte går att ”översätta ordagrant” och att gamla skrifter nog måste läsas på originalspråket för att kunna förstås. Och man måste också tänka på det sättet, vilket kanske kan vara omöjligt om man inte också lever på samma sätt. Inte ens på moderna språk går det att översätta den riktiga upplevelsen bakom ett ord.

Jag får uppfattningen att ett språk ändrar hjärnans sätt att arbeta så att jag uppfattar min värld på olika sätt beroende på vilket språk jag tänker på. Så är det med andra språk också, men det är, i alla fall för mig, mycket mera tydligt med sanskrit och tibetanska. Varje språk har sitt eget mönster och sin egen melodi.

The meme, analogous to a gene, was conceived as a "unit of culture" (an idea, belief, pattern of behaviour, etc.) which is "hosted" in the minds of one or more individuals, and which can reproduce itself, thereby jumping from mind to mind.


Thus what would otherwise be regarded as 
one individual influencing another to adopt a belief 
is seen as an idea-replicator reproducing itself in a new host.

Det som jag menar, att handlingen är som ett väsen, som använder människan som instrument, liknar ju väldigt mycket den idé, som jag nu hittar här, nämligen att en ”idé” är en slags ”mental gen”, som strävar efter att bli manifesterad genom någon.
Det är inte längre jag, som målar tavlan med handen, det är tavlans idé, som målar tavlan med mig. 

Den tanken har jag sett i en text om ikoner: "målad av K.N. genom handen". Det är den gamla idén om att konstnären bara är en kanal, fast man har råkat översätta fel så att det låter helt galet. Vad man egentligen har menat är "målad av Den Helige Ande genom K.N."  
Det var nog inget problem på den tiden då man fortfarande hade kvar instrumentalis i grekiskan, men när man sedan ska göra om det till ett prepositionsuttryck i svenskan så sätter man prepositionen på fel ställe så att hela betydelsen går förlorad.

Vi har så svårt att tänka på det sättet att vi inte ens klarar av att översätta ett sådant uttryck på rätt sätt.
Man ändrar så att det blir handen som är instrumentet, men det är ju inte så konstigt - så är det för alla (utom för dem, som målar med munnen eller foten) och inget man behöver skriva.

A meme is "an idea, behavior, or style that spreads from person to person within a culture." A meme acts as a unit for carrying cultural ideas, symbols, or practices that can be transmitted from one mind to another through writing, speech, gestures, rituals, or other imitable phenomena with a mimicked theme. Supporters of the concept regard memes as cultural analogues to genes.

Immateriella gener. När jag funderar på det så ser jag det som att en meme skulle kunna vara ett slags ”mönster” i hjärnan, men det är inte ett mönster som då bara finns i hjärnan – det finns även i en slags formvärld eller vad man ska kalla det, en värld av matematik, frekvenser och rörelsemönster. Med gammalt språkbruk blir det ”gudavärlden” och med elektriska termer blir det något annat och det är ju möjligt att man måste ha läst teoretisk fysik för att kunna uttrycka en sådan idé på rätt sätt med modernt språk.

Det borde kunna kvitta om man säger gudar eller memer, men eftersom en meme liknas vid en gen så kan den mutera och svara på selective pressures.

Då kan man säga att ordet gudar har muterat och förlorat sin gamla betydelse av memer för att i stället betyda övertro eller vidskepelse.. Ordet överför inte längre den gamla betydelse, som det en gång hade. Man kan säga att språk hela tiden degenererar på det sättet medan nya betydelser skapas.

Det betyder ju då att två olika människor kommer i kontakt med två helt olika memer genom samma ord. Jag har märkt att folk tror att ett visst ord betyder något helt annat än vad det betydde förr. Ord ändrar betydelse och det orsakar en språklig förvirring, som gör att man inte kan diskutera ett begrepp eftersom man inte har samma meme i hjärnan. Ett ord ger inte samma typ av avtryck i medvetandet hos alla. Man uppfattar det olika, får olika känslor och ser olika bilder.

"All languages have words to represent concepts that are virtually undefined in other languages. The German word Zeitgeist is one such example: one who speaks or understands the language may "know" what it means, but any translation of the word apparently fails to accurately capture its full meaning."

Det svenska språket och det engelska har ingen möjlighet att ge upphov till den här typen av resonemang, i alla fall inte hos mig. Ju rörigare grammatiken är desto mer har den fallit sönder och tappat sin förmåga att reflektera verkligheten. Världen är byggd av mönster och när dessa mönster faller sönder så faller vår värld också sönder. Det blir Lucifers värld där den fria viljan föds, men det blir också rebellerna spelplan där alla bråkar om vad som är sant och inte sant för att försvara sina nyfödda barn. 

Jag tror att van Driem har blivit starkt påverkad av den tibetanska grammatiken där handlingar tycks existera själva och bara, när tillfälle erbjuds, använda oss för sina egna syften. De till och med slåss om att använda oss som sina verktyg. 

Teorin säger att memerna utvecklas genom naturlig selektion och speglar den darwinistiska teorin om biologisk evolution.
Memes do this through the processes of variation, mutation, competition, and inheritance, each of which influence a meme's reproductive success.

Men den åsikten finns ju också, i alla fall i Vedaskrifterna, att en värld är som en varelse, den genomgår födelse, uppgång, nedgång och död.
Då kan man ju undra om nedgång och död ska kallas utveckling!
Enligt Veda befinner vi oss i Kali Yuga, dvs den sista tidsåldern, den av nedgång, där alla mönster upplöses och ersätts av förvirring. 


Memes spread through the behavior that they generate in their hosts. 

Memes that propagate less prolifically may become extinct
while others may survive, spread, and (for better or for worse) mutate

Memes that replicate most effectively enjoy more success, 
and some may replicate effectively 
even when they prove to be detrimental 
to the welfare of their hosts.

Vi blir värdar åt dessa memer och utför deras handlingar genom att vi blir deras instrument i enlighet med den tibetanska grammatiken, som sätter den handlande personen i kasus instrumentalis.


The meme is a unit of information residing in the brain.

Men jag tror inte att den bara finns i hjärnan. Jag tror egentligen inte alls att det är där den egentligen finns. Jag tror att en meme bara kortvarigt eller långvarigt aktiveras och använder hjärnan hos den som är öppen för det. Ungefär som en arketyp. Jag tror snarare att hjärnan fungerar som en mottagare, som en antenn, som en TV. Men generna skulle kunna vara ungefär som en slags kretskort, som gör det möjligt att ta in vissa kanaler.


Memetics is also notable for 
sidestepping the traditional concern 
with the truth of ideas and beliefs. 
Instead, it is interested in their success. 

Javisst – om man kan prata om en idé så är ju det ett tecken på att den idén existerar! Den är alltså sann eftersom den existerar. Att idén är sann betyder inte att den nödvändigtvis stämmer med verkligheten. Det betyder bara att den existerar. Om man jobbar på den så kan den senare komma att manifestera sig i verkligheten och bli vad vi vanligen menar med ”sann”.
Jag anser då att det som en person tycker en kort stund inte har samma existenskraft som det, som en hel befolkning tycker unisont. Att många tycker lika behöver inte betyda att de ”har rätt” - det betyder bara att deras idé är starkare.

Om jag säger att min bil står på gatan och en annan säger att den står på parkeringen så bör en av oss ha rätt och en annan ha fel eftersom min bil just nu inte kan stå på två helt olika ställen. Den, som har rätt säger det som är sant, medan den som har fel säger det som inte är sant.
Men man man kan också uttrycka sig på ett annat sätt och säga att båda idéerna är sanna, men det är bara den ena, som är manifesterad i den fysiska världen just nu.
Min bils stående (här eller där) är just nu instrument för den ena idén, men inte för den andra.

Den tibetanska grammatiken kan få mig att tänka i den banan, men det kan inte den svenska och ännu mindre den engelska och därför kan idén vara omöjlig att förklara idén eftersom den inte finns på svenska och engelska. 
Man kanske kan säga att olika språk är olika system och inom dem är det olika sanningar som gäller.

Detta med memer är nog en hård nöt att knäcka för the old mainstream science och det är bara att ta för givet att teorin om memer kan bli kallad för pseudovetenskap eftersom den är av filosofisk art.
Men man kan ju faktiskt studera en idé även om den inte går att lägga i ett mikroskop.

Det svåraste att acceptera för ”the old ones” är nog åsikten att memer skulle ha en slags, egen existens. Det övergår ju till att vara ett begrepp, som tangerar både religion och ”quantum effects” och sådant retar många, men det är numera mycket ” ny vetenskap”, som befinner sig i detta mellanland.

En kritiker tycker att teorin är ohållbar för att den saknar en ”code script” (typ dna) men jag tror att en sådan mycket väl kan finnas, men den kanske bara ännu inte är upptäckt eller finns i en annan dimension eller är av elektrisk natur. Elektromagnetiska fält finns ju och påverkar oss med olika frekvenser, så varför skulle det då inte kunna finnas frekvensmönster, som motsvarar olika inre upplevelser, dvs känslor och tankar? Universum är tillräckligt elektriskt för att det skulle kunna finnas sådant.

Om man börjar intressera sig för elektromagnetiska frekvenser, ljud och mönster så öppnar sig en ny värld. 

Man kan likna memer vid minnen, men det är då minnen med en nästan självständig existens och jag kan tänka mig att om man tänker i den banan så kan man också lätt tänka sig tankeöverföring. Och man kan också komma in på Jungs åsikter om arketyper.

"De minnen och tolkningar som i en persons psyke är nära förknippade med en arketyp kallar Jung komplex. Dessa kan ges namn som anknyter till den centrala arketypen, till exempel moderskomplex. Jung tycktes ofta se arketyper som en sorts psykologiska organ med för arten givna morfologiska egenskaper som utvecklats genom evolutionsprocesser. Några representativa arketyper är "urmodern", "urfadern", "den gamle mannen", "den evige ynglingen". Dessa arketyper är "inbyggda" i människor från allehanda kulturer, och enligt Jung är en anledning för att man kan finna liknande sagor, folktro, legender hos oberoende kulturer."

Nu skriver jag egentligen om mina egna idéer och associationer till det jag läser om memer, så den som vill veta exakt vad som menas med van Driems filosofi kan läsa vad han själv har skrivit. Jag har inte läst om memer i mer än en halv dag (googlat) och egentligen kan man nog inte sätta sig in i begreppet riktigt utan att läsa hans böcker.
Men jag tycker i alla fall att det låter som att teorin om memer är som en stor nyckel, som passar i många olika lås. Den säger "klick" till min upplevelse av tibetanskan.

Memer utvecklas i enlighet med Darwins evolutionsteorier: 
de kopieras, förändras och kämpar för överlevnad.

The mutation rate in memetic evolution is extremely high, and mutations are even possible within each and every interaction of the imitation process.
Symbiosism is the linguistic theory 
that recognises language 
to be a memetic life form 
inhabiting the human brain.

Man is as much his human body as he is the language that dwells within his brain and mediates much of his thinking.

Detta med att subjektet står i instrumentalis i stället för nominativ har jag alltid fascinerats av. Om man läser meningen på det sättet så blir hela ens världsbild totalt annorlunda.
Så jag tänker att tibetanerna försöker inte, som vi, att styra sina handlingar. De har i stället metoder för att ändra medvetandet och detta kommer då automatiskt att ändra handlingarna.
Så fungerar det faktiskt för oss också fast vi kanske inte tänker på det. Det bara "lyser igenom" i kurser om kreativ visualisering och dylikt.

Jag har funderat över om det inte fanns någon annan här i världen, som också tyckte att det var intressant med sådana funderingar om grammatiska formers filosofiska innebörder, men jag har aldrig träffat någon. (De flesta verkar mest tycka att grammatik är hemska och onödiga regler, som vi helst borde frigöra oss ifrån.)

Och nu... nu var det en liten blå blomma, som fångade min uppmärksamhet och ledde mig till en språkfilosofi, som tycks handla om detta eller i varje fall om något liknande. Himalayan Poppy.

Jag hittar ingen mytologi om blomman, men den kan lätt associeras till språken i den här trakten. Det finns ung. 50 arter av blå vallmo (Meconopsis) och kanske lika många språk i Himalaya-trakten. Blomman är nationalblomma i Bhutan och där finns minst 20 olika språk fast de är släkt med varandra, precis som blomman med alla sina varianter.

 I brist på annan mytologi så gör jag min egen.

Det är på så vis lätt att likna "Himalayas språk" vid Himalayan Poppy och blomman skulle kunna vara en bra symbol för den typen av filosofi, som van Driem har ägnat sig åt tillsammans med sina studier av språken vid Himalaya.