onsdag 21 januari 2015

Religion och krig

Fortsättning på Religion och musik.

När jag skrev den förra texten så hade jag bara läst början av Willys text, men nu har jag läst hela.
Ja, det var väl bra tankegångar, som verkar vara ämnade att få oss att se religiositet som en egenskap i stället för en tro.
Oss? Vilka oss?

Hans text är skriven så att den kanske mest bara läses av religionsfilosofer och vissa andra akademiker, som ändå inte är ute på gatorna och slåss för Gud med stenar och brandbomber. 

Kanske tanken är att om bara akademikerna får en bättre syn på tillvaron så kommer detta sedan att sprida sig till läroböcker och skolor och sedan kanske ända ner till Aftonbladet och ut på gatan och ända ner till Mellanöstern.
Jojo... visst... 

Men de, som slåss för Gud slåss nog inte egentligen för Gud. De slåss för att de gillar att slåss, de får en kick av att slåss, och om religionerna i undervisningen blir fråntagna sina konflikttriggande olikheter så att man inte längre kan slåss om dem...? Vad händer då?

Ja, då slåss man naturligtvis om något annat. Kan man inte slåss för Gud så kan man alltid slåss för profeten eller någon annan typ av ledare och då helst en, som varit död länge så att det inte går att fråga honom vad han egentligen menar.
Om det inte ens finns nå´n profet eller stor ledare så kan man själv skapa en grupp att slåss för, exempelvis ett MC-gäng eller vad som helst. Även vanliga gäng, som bor i olika områden, slåss mot varandra och i Sydamerika skjuter de varandra. Man kan slåss om nästan vad som helst.
Alla vilda killar är inte nöjda med att spela fotboll och köra MC.

Somliga idealister vill avskaffa alla religioner för att det då ska bli fred på jorden medan andra tycker att vi ska avskaffa alla nationer av samma anledning.


Dessa slagsmål beror inte på ”religioner” - de beror på instinkter och aggression finns överallt i naturen, inte bara hos människor. Det är den aggression, som djurhannar sysslar med vid parningstiden, den aggression som mammor visar när deras barn, ungar, valpar, kycklingar blir attackerade och det är den försvarsinstinkt som gör att alla djur försvarar sina bon och revir.

Även växter sysslar med att slåss, men det går så långsamt att vi inte kan se det (om vi inte är biologer) och de har många olika knep för att försöka ha ihjäl varandra.

Jag planterade en växt, en mynta (nån slags pepparmynta) och den hade ett effektivt sätt att krossa sina närmaste grannar. Dess stjälkar växte först längs med marken åt alla håll och sedan så vände de och växte snabbt rakt upp så att dess täta bladverk tog bort ljuset för de mindre växterna som då dog.

Hela naturen är en kamp för överlevnad och man behöver bara titta noga i gräset för att få se något litet djur som släpar på ett annat sprattlande djur.

Att få en slags ”total fred” på jorden går inte eftersom jorden inte är sådan. Vi kan inte få naturens olika delar att sluta att äta upp varandra. Jorden består av en enda stor ämnesomsättning och utan den blir det bara död öken.

Det som en gång fötts måste åter dö.
Sörj inte denna evigt givna lag.  
                                             BhagavadGita

Vi är indragna i det där och österländska munkar och yogis försöker lära ut hur vi ska kunna höja oss ur instinkternas grepp. De pratar om verkligheten och inte bara om någon tro. Tro är något som man kan använda, ett verktyg för detta, fast det i dag har bytt namn och heter kreativ visualisering, positivt tänkande eller något med mirakel eller hemlighet eller så. 
Tro kan också betyda "anse vara sann" men det är inte det jag menar. Det är en helt annan betydelse.

Och nu ska jag säga något konstigt:
Felet är inte mest att människorna slåss – felet är att vi har vapen eller fel sorts vapen och slåss på fel sätt och med fel intention.
Vi har intellektualiserat och förstorat betydelsen av dessa slagsmål och gjort det på helt fel sätt så att vi använder våra mentala förmågor till att utveckla dödsteknik för att vinna. Om något ska kunna kallas för det onda i den yttre världen så är det väl våra massförstörelsevapen
Jag vet inte om det egentligen finns någon teknik som passar på jorden, om inte krig så orsakar den enorma soptippar överallt och hela havet är fullt av skräp, plast, presenningar, metrevar, gifter, skrot och radioaktivitet och naturen dör även av skogshuggning, jakt, kemikalier och strålning och allt detta beror på vår utveckling av tekniken i stället för av människan.
Storstäder, autostrador, järnvägar och flyg passar inte på jorden.

Slagsmål ingår i naturen men utan vapen är vi inte så särskilt farliga med våra mjuka naglar och trubbiga tänder. Vi kan helt enkelt inte göra så stor skada med de ”vapen” som naturen har givit oss.
Men när vi använder vår intelligens till att göra effektiva vapen så blir vi farliga och nu har vi kommit så långt i vår tekniska utveckling att snart hela jorden är död.

Naturen har fixat saken på så sätt att farliga djur, som lätt skulle kunna skada varandra i onödan, har ett slags rituellt beteende som stoppar dem. Om en hund lägger sig på rygg så slutar den andra hunden att angripa och tvisten är löst.
Djur, som inte är så farliga, har inte lika starka blockeringar. En aphanne kan döda flockens egna ungar om de är avlade av en annan pappa.

Så problemet är inte religionerna – det är vår intelligens, som vi använder på fel sätt. Vi använder den inte för Gud, trots att somliga säger så, vi använder den för att förstärka, försvara, befästa och leva ut våra instinkter med våld mot våra egna (som apan) och det är precis motsatsen till vad religion är eller borde vara.

Ordet Gud kan bäst översättas med helheten, helhetens medvetande eller medvetandet i alltet eller så. Naturen, universum och kosmos kan nog också fungera. Om man då ser detta medvetande som en person så blir ju fördelen den att man kan prata med den personen i sin fantasi.
Om man ska lära ut sådana ”höga historier” vid lägerelden så måste man göra det i form av levande berättelser, sagor och sägner, som måste handla om personer för att fungera. Man kan inte för barn berätta levande sagor om abstrakta principer. Kanske inte för vuxna heller.
Sagorna kan man sedan förstärka med danser, sånger och musik (även om det bara är en trumma) och man kan utveckla det till en hel kultur där alla företeelser är med och har sina roller.
För att minnas dessa bilder och kunna komma i kontakt med dem igen så kan man, på det tidigaste stadiet, tillverka mind-maps eller triggers i form av målade pinnar o.dyl.

Det verkar som att när ett sådant bygge har nått en viss storlek och inflytande så finns det andra som tar över komplexet och utnyttjar det i maktsyfte, kanske i krig. Psykopater finns nu och har troligen alltid funnits och det kan nog vara dem som de gamla vedaskrifterna refererar till när de kallar dem för något ord på sanskrit som till våra språk blivit översatt med demoner.
Vi kanske skulle kunna översätta det ordet med psykopat i stället. Det beror ju på hur texten är för övrigt.

Men... om man nu har en personlig gud som finns överallt och som man har givit ett namn, hur blir det då om man träffar en kille från en annan by som säger att hans gud har ett annat namn, bor på ett annat ställe och har andra kläder och vanor. Ojoj! Vi är inte vana vid att tycka att två olika personer är samma person. Det blir för svårt. 
Och om två personer säger olika så måste ju en ha rätt och en ha fel. 
Men naturen har ju egentligen gjort så att vi har olika språk och därför inte ska kunna upptäcka sådana olikheter. 
Bortsett från det, så är det väl så att olika stammar, folk eller grupper alltid är i luven på varandra, bråkar, mobbar och slåss eller tävlar mot varandra på något sätt. De slogs väl först om kvinnor och revir och inte om teologiska idéer.
Det lär ju vara så att även gudarna i himlarna krigar mot varandra. Det som är vapenskrammel på en planet kan vara dans på en annan.

Det hela går nog bra ändå tills den vite mannen sänder ut sina antropologer som tar med sig hem en massa olika historier, som sedan träffas på universiteten och hos bokhandlarna och förvirring uppstår när allt ska presenteras på samma språk. Den ene har en bild av sin gud som en gråhårig gubbe i vit klänning medan den andre har en gud med gyllene örnfjädrar.
Varje kultur har hundra olika gudar och andar och varje gud har tio olika namn och det hela är på 300 olika språk....
Hur ska det vara egentligen? Vad rätt och vad är fel?

Man kan undra varför vi resonerar så när det gäller ”religiösa” sagor, men inte när det gäller andra sagor och jag tror att det beror på att de religiösa sagorna innehåller en personlig gud, som ska hjälpa oss om vi ber honom om det och som vårt undermedvetna då kan uppfatta som en pappa, mamma, kung eller hövding. Om du överger din pappa eller hövding så kommer han aldrig mer att hjälpa dig med något och du har inte längre hans beskydd! Du kan bli en outcast och i vår värld är det nog det farligaste som finns: det motsvarar i våra dolda minnen att som nyfödd bli utkastad ur boet.

Det gäller alltså att slåss och försvara sin gud på samma sätt som alla stammar och folk alltid har försvarat sina kungar.
Nästa ”grej” är ju då också att en kung naturligtvis begriper att han lättare kan mobilisera sitt folk mot fienden om han refererar till att han har Gud på sin sida och att ”Gud har sagt att...”

Varför det?
Ja, för det första så kan det ju vara sant och då är man naturligtvis förlorad om man inte lyder.

Men det är också tydligen så att vi får extra kraft av att tro på något som är overkligt eller otroligt. Det utnyttjar man inom idrotten.
Exempel: Du kan springa 100 m på 8 sekunder, men du vill höja ditt eget rekord med 1 sek så att det blir 7 sek. Om du då tänker att du ska göra just det så får du inte alls lika bra resultat som du skulle ha fått om du hade fokuserat på att sänka tiden till 5 sek., som är den tid som ligger alldeles bakom gränsen för vad som är möjligt för dig, men som ändå är en omöjlighet. Man får en extra energikick av att fokusera på något som är overkligt och otroligt, men ändå önskvärt.
Men det får inte vara alltför overkligt – det måste vara inom gränsen för vad det undermedvetna kan klara av att tro på. 
Att "tro något otroligt" kanske gör att vi "lossnar" från det kritiska intellektet och aktiverar en annan del av hjärnan som ger ett påslag av energi. Det kanske är så att intellektet är ett program som drar mycket energi.

Man kan säga att kungen kan få sina krigare att bli mer ”aggressivt påtända” inför kriget om han refererar till något overkligt, immateriellt, som ändå ligger så nära att det kan uppfattas som verkligt. Nu slåss de inte längre bara för kungen, landet, familjen och sina fysiska liv (vilket ju kunde räcka) utan de slåss även för sina själars platser i den eviga himmelen. Man maximerar försvarsinstinkten.

Detta har vi inbakat i oss, denna reaktion av ”försvar eller flykt”, men den som aldrig blir attackerad kanske inte vet hur han skulle reagera om han blev det. Man kanske bara träffar väldigt fredliga och trevliga människor, som till och med ger uttryck för helt motsatta åsikter utan att den minsta lilla känsla triggas. 

Somliga går till attack om något känns fel eller hotande, medan andra flyr. Att inte kunna svara på sådana reaktioner ger stress (immobilisation stress), som i sin tur gör att man blir sjuk.

I vårt samhälle får man inte slåss för mycket för då kan man bli tagen av polisen så folk slåss mentalt i stället. Man måste ju inte försvara sin gud, kung eller ideologi med vapen – man kan ju försvara ”honom” med ord i stället, en slags sublimering. Även ett ordkrig kan sätta fart på försvarsinstinkten så att hjärtat slår fortare och hjärnan fylls med extra energi (syre, socker och dopamin) och eftersom det fungerar på samma sätt som knark (amfetamin) så kan det vara lika attraktivt och beroendeframkallande - man blir en "debattör" som egentligen grälar officiellt med folk i stället för hemma med frun. Man letar reda på mentala motståndare som man kan sno energi från och om man hade levt på medeltiden så hade man i stället varit en riddare som dundrade fram i dueller med lans och sköld.

Vad ger då dopamin för effekt? Jo, det ger känslan av att ”detta är livets mening” och ”detta är sanningen”. Det ger tunnelseende och en överväldigande känsla av att vilja ”slåss för sanningen”.

Det går alltså inte att vara uppfylld av en känsla, övertygelse av att slåss för sanningen om man inte har en hög halt av dopamin i hjärnan och det betyder samtidigt att man har triggat sina försvarsinstinkter. Buddhisterna tycks ha förstått det här så de ägnar sig vanligen inte heller åt att slåss för sanningen och de vet hur vi kan känna igen och reagera på grejer, som vi haft i tidigare liv, och det betyder nog att de också vet en hel del annat om minnet.
Utan dopamin så kan man inte ha känslan av att detta är livets mening, vad det än gäller. Och dopaminet triggas igång av det man känner igen.

En katt, som har fått syn på ett byte ser just då inget annat i världen än just sitt byte, som då naturligtvis också är livets mening och katten kan också envist kämpa för att förvara den fångade fågeln. Käftarna är stenhårt ihopbitna. Försök att ta ut en fågel ur en katts mun – det kan vara nästan omöjligt.

Titta på hur katten ser ut just innan den ska ta språnget mot sitt byte! Den är i en slags fokuserad extas och pupillerna blir som stora, svarta brunnar just innan den ska ta språnget.
Jo, man kan säga att katten knarkar, naturen är gjord så och det finns en mening med att kroppen producerar sådana ämnen. Meningen fungerar i naturen men i vårt samhälle har det blivit fel. 
Folk har i alla tider manipulerat hjärnans transmittorämnen och dagens knarkhandlare är bara en slags sista, mest destruktiva yttring av den saken. Vi har till stor del glömt bort hur man kan manipulera sinnet med tankar, historier, musik, dans, sånger och handlingar.

Dopamin är till för att fånga byte och försvara sin mat och familj – inte till att ”slåss för gud”.

Jamen, Jesus sade väl att man skulle slåss mot den onde???

Jag vet inte vad han sade, men ”kampen mot drifterna” kan ju kallas så. Om man personifierar ett beroende, som man vill bli av med, så kan man gott kalla det för Satan, som egentligen bara betyder en slags ande som man blir motarbetad av.
Det är något, som även indiska gurus talar om. Men det är snarare att se som kampen mot ett destruktivt beteende och man skulle kunna likna det vid knarkarens avgiftning, att sluta äta socker, sluta dricka alkohol eller sluta mumsa sockervetebullar till eftermiddagskaffet. 
Socker och vete är också beroendeframkallande. Ett sockerberoende verkar till och med vara svårare att bli av med än ett beroende av alkohol och när man ger barnen stora påsar med lördagsgodis så grundlägger man ett senare "beroendebeteende" av även annat. De som är mest känsliga för detta lär vara de, som saknar en dopaminreceptor.
Vete innehåller ett protein som fungerar som opium.
Att sluta med något kan vara så svårt att det gott kan kallas för en kamp och det är det som indiska yogis och gurus talar om, med den skillnaden att de mera fokuserar på de inre drifterna och behoven, som de har givit olika namn, än på de yttre objekten, flaskan, knarket och snasket, som vi gör.

Man kan inte bota sig från ett missbruk (en obalans i hjärnans kemi) genom att bomba andra länder. Det kan vara som att försöka bota sig från alkoholism genom att dricka ännu mera.

Naturen både sjunger, spelar, dansar, och slåss. Det som är en dans på ett plan kan vara ett dödligt slagsmål på ett annat. Man kan säga att vi på grund av vår egen sinnesstämning missuppfattar något.
Vi kan inte förbjuda våra slagsmål - vi kan bara förändra dem till ett högre beteende.
Man kan likna det vid att samma ton kan finnas på olika oktaver.

Det är instinktiva impulser, som gör att människor spontant blir arga och ryker ihop och slåss. Omedvetna minnen kan fungera som utlösande triggers och man kallar reaktionerna ibland för egot och ibland för det sårade inre barnet. 

Det finns ett inre behov av att hävda sin individualitet och sin rätt att existera på sitt eget sätt och om man bara förtränger det med en massa förbud så börjar det att leta efter andra vägar att hävda sig. Kanske genom att dominera på annat sätt; ha dyra märkeskläder, fin bil, vacker fru, stort hus, mycket pengar och maktposition på jobbet.

Men det går inte att ha en så fin, hög och mäktig position att man inte längre hotas av något så kampen fortsätter. Även om du nu skulle äga halva jorden så finns det ju en annan kille som äger den andra halvan. Tillsammans kan ni nu dra in hela skapelsen i ”terrorbalansen” med fysiska vapen såväl som mentala i form av olika politiska ideologier och andliga i form av olika religioner.

Men varför inte från början göra tvärtom. Om man ser det som tillåtet att bråka öppet omedelbart, när man blir arg för något, så kan inte den negativa känslan i tysthet byggas upp i det inre för att sedan explodera på något mer destruktivt sätt. Om den får sitt utlopp omedelbart så blir den neutraliserad på ett tidigt stadium. Hur man ska göra med instinkten rädsla/flykt vet jag inte, men jag kan tänka mig att en sådan osäkerhetskänsla skulle kunna motverkas av att alla barn hade en riktigt trygg barndomsmiljö, men det skulle nog kräva att alla mammor stannade hemma. 
Men varifrån skulle de få pengar? Det är en annan historia.

Här har religionen egentligen sin rätta plats: att visa på vägar för att ta hand om instinktiva känslor när de uppstår.

Vi har indianernas Talking Stick. Vi har japanernas stridskonster, som ex svärdsfäktning, karate och judo, som ska lära killarna att slåss disciplinerat och då ingår det att man inte bara ska dras iväg av sina känslor hur som helst.

Det är väl bättre för barnen att mammor och pappor använder en Talking Stick för att lösa konflikter än att de bara skriker och slåss. Och det skulle vara bättre för världen om killarna tränade judo – då kanske de skulle låta bli att bygga värre och värre vapen.

Man kan i alla fall inte få något utlopp för sina känslor genom att sitta vid en dator och radera hela befolkningar genom att trycka på knappar. Jag tycker inte att den här internationalismen är så särskilt bra. Den fråntar alla små länder deras egna identiteter så att befolkningarna blir frustrerade.

Om hela jorden enas så kommer vi troligen att hitta fienden i form av inkräktare från andra planeter som vi ska bygga elektromagnetiska murar mot.

Att man kan få dålig karma i form av PTSD av krigsupplevelser har forskarna tänkt att lösa, inte genom att vi ska sluta kriga, utan i stället genom att radera minnen i hjärnan. Först skickar man ut soldaterna att mörda och sedan stoppar man dem i tvättmaskinen. Kan man möjligen kalla det för elektroniska avlatsbrev? Hur gjorde korsriddarna?

här behövs nu ingen Gud,
kemikalier går bra
och frekvensmaskiner,
med superteknik!



Buddhisterna startar med sitt inre för att komma till rätta med instinkterna. Man bearbetar dem där som de uppstår på det allra första stadiet. Om man löser upp sina frustrerade minnen så kanske de inte längre fungerar som triggers för nervsystemet. Man kanske kan bearbeta dem med historier, musik, sång och dans också och om man skapar en bra och sammanhängande metod för det så kan man nog säga att man har skapat en religion.

lördag 17 januari 2015

Religion och musik

Efter påbörjad läsning av Religiously (Un)musical, Musically (Un)religious av Willy Pfändtner


Jag behöver bara börja att läsa för att se att här finns en mera levande koppling till verkligheten än vad man ser i TV- och radiodebatter om religion och filosofi, där jag nästan får en känsla av att de fullständigt struntar i verkligheten, bortsett från att de för säkerhets skull kan inskjuta att man ska vara snäll och förstående för att Jesus var snäll och god, vilket man ju inte tycker är så märkvärdigt – även djuren är snälla och hjälpsamma mot varandra inom gruppen. 

”Snäll” brukar väl i Sverige nästan vara liktydigt med ”mesig”, men om nu Jesus var en mesig, from och kärleksfull mjukis, hur kommer det sig då, enligt folk, att han blev uppspikad på korset tillsammans med rövare? Han måste ha retat någon???

Jag vet inte riktigt om kyrkan anser att han blev frivilligt eller ofrivilligt fångad och upphängd.


Willy funderar över likheten mellan religiositet och musikalitet och ... jodå... javisst, så klart, båda är en extra känslighet för att uppfatta stämningar och hänföras av dem (eller stötas bort), men det gäller nog i så fall det mesta (även konst, poesi, personer, miljöer mm). Det är en känslighet som gör att man känner själva sången i det som händer. Man vet om man gillar eller inte gillar melodin eftersom man känner dess påverkan på hjärtat, dvs hjärtchakrat, som är ett centrum för elektromagnetiska frekvenser som rör sig hela tiden, påverkas och påverkar. Det liknar nog bilder av solstormar (på solen).
Jag säger sång eller melodi eftersom det inte fungerar med bara ett enstaka ljud eller en frekvens.

Ja, vi behöver inte ens ljud för att reagera, det går bra med bara magnetfält med den skillnaden att det då är undermedvetet. Man känner sig på ett visst sätt, men vet inte att det är en påverkan som "kommer nånstans ifrån" . Namnam för militären som vill utveckla mind control.

Romeo och Julia på teatern bör kunna framkalla samma känsla som en film om Jesus. Var är skillnaden? Att Jesus fick upplysning medan de andra bara dog i onödan. Ja, för dem blev det annorlunda, men för mig var det väl samma typ av reaktion?
Jag kan fylla mig med den hjärtekrossande känslan av Romeo och Julia på samma sätt som jag kan fylla mig med den hjärtekrossande känslan av Stabat Mater. Man blir fylld av en viss känsla trots att det inte har hänt något särskilt i ens egen yttre miljö.
Hm... religion ska nog innebära att man planterar rätt sorts historia. Det ska vara en andlig mening med att ha den lagrad inom sig. Den ska komma tillbaka när man behöver den.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, 
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. 
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Äldre musik (och dikt) har alltid en rytm och det spelar ingen roll om det är en shaman som trummar, en speleman från Delsbo som gnider sin fiol, ett gäng balalaikor på den ryska stäppen eller Mozart. De har olika toner och rytmer och passar ihop med olika typer av bilder, hus, kläder, språk, natur, historier och känslor.
Det skulle kännas splittrande att lyssna på Dan Andersson på Grand Hotel eller mässandet av Pater Noster vid korvkiosken. Och vem skulle vilja höra Gärdebylåten i en snögrotta i Jokkmokk?

Är det då en samstämmighet mellan ljud och form? Ja, jag vet inte, men jag kan ju fundera på saken.
Med olika toner kan man bilda olika former.
https://www.youtube.com/watch?v=wvJAgrUBF4w

Masaru Emoto har visat att olika känslor ger olika former på vattenkristaller när de fryser.
https://www.youtube.com/watch?v=tAvzsjcBtx8

Dessa känslor kan knappast vara annat är olika frekvenser som ”vibrerar” ut från hjärtat, som är centrum i ett elektromagnetiskt fält som omger kroppen.
http://link.springer.com/chapter/10.1007/978-94-015-8342-8_17#page-1

När jag var liten var det långa, böjda, väldigt vackra frostblommor på våra fönster men nu har jag inte sett några sådana nånstans - bara korta, avhuggna, raka streck. Kan det möjligen bero på att vi har disharmoniska em-fält i luften? Eller är det "fel känsla" som seglar omkring överallt.

De thujaträd som står nära lågenergilampor ser ut att vara döende (här utanför).

Även toner har olika frekvenser, men jag tror inte att det finns någon som känner sig hög, låg, glad, rädd eller ledsen av att lyssna till bara en enda ton. Man blir sjuk av det.

Man får heller inte någon speciell känsla av att titta på ett foto av Romeo, såvida man inte har lagrat in en känslomässig koppling till bilden. En bild av en kille i vit klänning med långt hår säger heller ingenting (om man inte programmerat sig) – man måste fylla sig med hela historien eller med hela melodin och om det är några som vet hur man påverkar med dessa medel så är det väl de amerikanska filmskaparna. De har tagit över prästens roll och de anstränger sig verkligen för att skapa de rätta kombinationerna. Men de behöver inte övertyga folk om att de ska tro på något – de vet att om föreställningen är tillräckligt bra så tror folk på den ändå, i betydelsen fyller sig med, och så betalar de.

Konsten hade förr också som mål att positivt påverka människans sinne och i Venedig finns det visst en speciell klinik för dem som blivit så höga av konst att de fått allvarlig baksmälla, Stendahls syndrom.
I dag har konstnärerna mera som mål att väcka uppmärksamhet för att göra karriär och ”det vackra”, som folk spontant dras till, har tagits över av reklamen.
När såg du senast en ful och disharmonisk reklambild???

Jag vet inte om det finns någon klinik eller medicinsk term för dem som klappat ihop av musik. Det kanske mest brukar handla om att man på rockgalor bär bort avsvimmade personer från publiken ?

Om den ”avsvimmade” shamanen säger man astralresa, själsresa, trance eller extas, som är ett tillstånd som han frivilligt försatt sig i med hjälp av rytmer från trumma, bjällror, skallror och pinglor. När Harley SwiftDeer var här 1985 så berättade han för oss vad de olika rytmerna skulle ha för olika effekter och det var enkla rytmer, the one-beat, the two-beat osv och de var presenterade som ”delar” av hans andliga karta, medicinhjulet.
Ett medicinhjul är en mind-map över verkligheten, både den synliga och den osynliga.

Om någon i vår kultur ofrivilligt skulle hamna ute på själsresor och få ett medicinhjul av någon befjädrad ande så hamnar han på psyket där det kallas epilepsi med hallucinationer och vanföreställningar. 
Den lille Buddha Boy skulle benämnas med autism och få piller och terapi.
https://www.youtube.com/watch?v=weZX_ycGc00

Låt säga att vi plockar ut de "osynliga" delarna i indianens medicinhjul, dvs de delar som handlar om upplevelser, känslor och andar. Vi börjar med att också plocka bort alla ”bilder”, som är gjorda av ihopknutna och målade fjädrar, pinnar och pärlor.
Sedan översätter vi innehållet till latin med nya ord så att wakan blir santo och en ancestor får bli en angelus och så vidare. Med skriven prosa i stället för levande storytelling så kan vi snart ha fått ihop ett nytt kyrkolatin. Det skulle inte vara så svårt om man bara fokuserade på saken.

Sedan är det bara att göra en ny samling bilder där WakanTanka i skyn ersätts av Herren eller en guldbild av en aquila  och shamanen på sin själsresa blir Elia i den brinnande vagnen.
White Buffalo Woman får finna sig i att vara klädd i ett civiliserat vitt nattlinne och leverera den heliga graalen i stället för the holy Medicine Pipe.
Trumman byts ut mot en orgel och shamanen får bli en präst i guldkappa.

Men det blir ändå totalt stilbrott om jag nu skulle sätta mig och röka en medicinpipa i en kyrka. Puff...puff... Hey WakanTanka...on chimala oyatehe waniwachinchan ewakuelo....
Det skulle kännas lika fel som att elda katolsk rökelse ihop med en svetthydda. Man har programmerat in hela världar, som bör vara rätt så intakta för att fungera.

Det blir något, som bara inte stämmer och därför skulle folk säga: ”Nä, nä... man kan inte alls bara översätta så där! Det är olika religioner och du bara rör ihop allt."
Men översätta och blanda ihop är inte samma sak. Jag är inte ute efter det där stilbrottet - jag är ute efter att jämföra och se vad som kan översättas med vad.

Jag liknar det vid en filmstudio där två olika filmer kan ha helt olika effekt på sinnet även om man har använt samma kamera och samma mixerbord, men också samma effekt fast det är olika historier.
Innan man kan göra filmer så måste man gå en utbildning för att lära sig hur tekniken fungerar och jag är mest intresserad av tekniken, inte filmen. Det beror mest på att alla bråkar om filmerna (vilken historia som är mest sann) men ingen tänker på tekniken.
Om det finns en sanning bakom det hela så är det den sanning, som tekniken är byggd på. (Lugn, lugn.... det kan finnas olika gudar i alla fall!)

Jag upptäckte just nu att det, som jag kallar "tekniken", kanske kan vara ungefär något i stil med det som buddhisterna kallar för dhamma/dharma = de grundläggande och objektiva sanningar, som enligt buddhismen varje buddha upptäcker på nytt. Sådana sanningar ligger ju bakom alla varianter av historier.

Alla dessa föremål ska kopplas till speciella idéer och föreställningar så att de fungerar som Medicine Items... ursäkta.... som ikoner. Som triggers (se Pavlovs hundar). En ikon är ett fönster till en annan värld. 

En trigger kan inte byta innehåll hur som helst, kan inte byta ande. Så när WakanTanka byts till Aquila så får man byta bild och historia också.

Prästerna och religionsstiftarna var dåtidens filmmakare. Tertullianus skrev manuset och prästen är biografmaskinisten, som kör samma rulle om och om igen. Jag tror inte att det alltid har varit så stor skillnad mellan teater och religion.

Historien om Jesus får väl sägas vara en arketypisk historia, en historia som träffar en resonanssträng i människans inre helt oberoende av om huvudpersonerna heter Jesus och Satan eller Mio och riddar Kato. 

OK Vi har alltså gemensamma historier inlagrade i det kollektivt undermedvetna och man kan ju så klart tänka att dessa historier också finns på andra plan, som är osynliga för oss. Men vi kanske kan känna dem på något sätt och den förmågan skulle ju då kunna kallas för både "religiositet" och "musikalitet" men den skulle kunna kallas annat också, plus att man skulle kunna ha den förmågan även om man inte direkt var religiös eller musikalisk i vanlig bemärkelse.

Låt säga att vi upprepar hela historien om Jesus, men när han har hängt där i tre timmar så säger han: ”Äsch, jag är trött på detta nu, kan ni ta och plocka ner mig!"  Hans polare, uteliggarna, kom och tog ner honom och därefter låg han sjuk i tre dagar i en grotta.”
Hm... historien kan fortfarande sägas vara arketypisk, men har fått en annan betydelse: ”Gör inget dumt för du kan bli sjuk!” och tappat sin dramatik. Det blir ingen jättereligion av den, bara ett ordspråk.

Vi kan inte må bra av att äta endast ett enda kemiskt ämne (olika ämnen motsvarar olika frekvenser). Vi är gjorda av en hel dans av olika ämnen, frekvenser, historier och toner och till och med av olika sorters danser.
Kanske varje solsystem, varje nation, varje folk, varje land, varje landskap, varje by, varje grupp och varje individ har sin egen dans. En sådan dans kan man kalla för spirit, ex The spirit of St Louis.
En bra återspegling på det materiella planet är väl de gamla kulturernas ringdanser, där massor av deltagare kan snurra runt i perfekta formationer.

Religiositet = musikalitet, det var väl det som det skulle handla om.
Ja, nu vet jag ju inte på pricken vad dessa herrar menar med religiositet och musikalitet. Jag skulle behöva prata med dem och fråga dem hur de uppfattar saken.
Två folkliga, väldigt duktiga musikanter kan i tidningen kallas för "den musikaliska duon", men man skulle nog aldrig i en artikel kalla Andrea Bocelli eller Jussi Björling för musikalisk. I den röda ladan är man "musikalisk", men inte på operan.
"Den musikaliska orkestern spelade upp..." Nej, det går inte.

Musikalisk kan betyda att man lätt påverkas hit och dit av olika sorters musik så att hela ens känsloliv skiftar, men det kan också betyda att man lätt kan lära sig att spela ett instrument och att man kan hålla ordning på de olika tonerna så att man inte spelar falskt. Man kanske inte alls påverkas så mycket känslomässigt men ändå så tränar man pianospel flera timmar per dag för att man har det som jobb. Eller också betyder det att man kan hänga med ovanligt bra i musikundervisningen i skolan.

Motsvarigheten i bild, konstnärlig, skulle vara att man får Stendahls syndrom av vackra bilder eller i varje fall blir enormt påverkad så att man ständigt går på museer och samlar på konstbilder och yrar om färgkompositioner, men det kan också betyda att man är en skicklig reklamtecknare som sitter och ritar hela dagarna och halva nätterna. Eller man sitter i en ateljé och dricker rödvin och målar tjejer? Eller stickar vackra vantar.
Den som inreder sitt hem vackert och dessutom hänger upp en egenhändigt målad tavla blir också kallad konstnärlig. Man har sinne för skönhet och är kreativ.

Religiös kan betyda att man känslomässigt lätt dras med i kyrkornas sång, musik, bilder och historier så att man blir ”påtänd” av det så att man fortsätter att gå dit ofta för att få en kick och känna att man har en grupptillhörighet. Man säger att man tror på det hela och man kan definitivt kallas religiös.
Eller också kanske man går på mängder av New Age-kurser och varken vet hit eller dit. Då kan man kallas "sökare", men jag vet inte om religiös och sökare  har samma innebörd.
Det kan betyda att man sitter tyst under ett banyanträd i månader i sträck utan mat för att rädda jorden eller bara är from och läser Bibeln i sin mörka stuga. Eller utbildar sig till präst, går i kloster eller blir frikyrkopredikant och skjuter någon. Man kan bli korsriddare och meja ner ett helt folk... hoppsan....et dimitte nobis debita nostra... eller muslim och spränga sig i bitar.
Jag vet inte om man säger att Buddha var religiös, jag tror inte det.  

Låt säga att herrarna med "religiös" menar att man är lättpåverkad.
Ja, då är man helt enkelt känslig och receptiv, men man påverkas inte alltid av allt och vad man mest påverkas av bör vara ett minne av något eller genetiskt (fast det kan ju vara samma sak, att nyckeln passar i låset).
Om man har spelat piano i tidigare liv så föds man nog i en musikalisk familj med sådana gener och troligen säger det klick när man först ser eller testar ett piano. Den som varit fransman har en naturlig fallenhet för att lära sig franska.
Den som har varit påve i tidigare liv kanske inte får någon positiv kick av att testa en shamantrumma. Goethe kanske inte alls blir lyrisk av att i nästa liv få en mini-MC i treårspresent av pappa.
Man graviterar mot det man sysslat med i tidigare liv och den som varit i kloster får nog en spontan reaktion av att återse ikoner, kyrkfönster och bokmåleri. Det säger klick och han/hon känner sig hemma med grejerna. Det kan man kanske kalla religiositet.
Men varför kallas det då inte för religiositet när Ingmar Bergman kommer tillbaka och återser Stadsteatern? Om man går bakom orden - är det då inte samma typ av minne och känslighet?

Religiositet = musikalitet.
Ja, nu har jag tänkt på begreppen så länge så att de börjar att flyta ihop för mig och gränserna har börjat flyta runt eftersom jag inte riktigt vet vad som menas med orden. Alla tror att de vet vad de menar men alla menar ju inte riktigt detsamma och det vanliga är nog att man i alla fall menar ett yttre beteende, typ "gå i kyrkan". Men Willy menar inte "gå i kyrkan", han menar en inre egenskap. Men vilken? Samma som musikalitet. Men vad är då musikalitet? Att man påverkas starkt av musik eller att man kan spela fiol bra?
Men... alla verkar ju påverkas starkt av musik. Säg den som inte går omkring med öronproppar som är kopplade till nån musikmaskin i fickan.

Jag tror att Willy kanske egentligen menar att man har en "känsla för rytmer" och sedan kan det  kvitta om dessa rytmer finns i historier, bilder eller toner. Man känner vilka rytmer som är harmoniska och vilka som är destruktiva och kan medvetet hänga med i dem som man anser vara uppbyggande eller "ljusa" eller "positiva" eller som är "av den art man gillar". Man kan alltså välja bort de historier, sånger, toner, personer, bilder som man tycker är destruktiva och som man inte vill bli påverkad av för att i stället medvetet välja andra.
Men är det "religiositet" - är det inte kanske snarare "medvetenhet" eller "analytisk introspektion"?
I så fall undrar jag om Willy anser att Jehovas Vittnen är "religiösa".

Det känns som att religion är ett påhittat begrepp för egentligen så består ”religion” av ett metodiskt utnyttjande av olika sinnen tillsammans: musik (lyssna, spela), bild (betrakta, måla), tal (lyssna, prata), skrift (läsa, skriva). Sång blir en variant av tal, en ursprungligare, som ligger nära musiken.

Jag kan tänka mig bakåt i tiden tills det inte längre är någon skillnad mellan musik och sång. Det blir som att läsa (eller recitera?) sanskrit med den exakt rätta intonationen, rytmen och melodin. En sådan vers kan man spela, sjunga eller tala och det blir egentligen ”samma sak” om man ser rösten som ett instrument. Det är ett musikaliskt, sjungande tal.
En gång för längesen så fanns nog den ”ursprungliga rytmen” så att några (eller alla?) kunde uttrycka den. Men på den tiden var det i så fall verklighet och ordet religion var ännu inte uppfunnet.

Hur är det med gregoriansk sång, tibetansk strupsång, lappens joik, cikadans gnissel och fågelns kvitter? Även isen på sjön börjar sjunga när det är -25C, träden susar och vattnet porlar.

Musik måste ju vara det som ligger närmast det ursprungliga, som rimligtvis mest borde likna en massa elektromagnetiska mönster. Om sådana mönster ska inkarnera (kollapsa på något sätt) så... vad är det som kommer först? Det borde vara något i stil med svängningar i luften, men om det nu ännu inte finns någon luft?
Hm...? Ja, em-frekvenser finns ju utan luft. Det är detsamma som ljus, men ljuset syns ju inte förrän det studsar mot något materiellt.

Musik består av en massa vibrationer. Det är inte materiellt, men tal är ju inte heller materiellt. Javisst ja, tal, sång och musik var ju så gott som detsamma. Jaja... i begynnelsen var ordet.

Den som är musikalisk, på ett eller annat sätt, borde då kunna sägas ”ligga nära” tillvarons kärna och musik är väl också det som lättast kan påverka en stor folksamling av ”vanligt folk”. Den kan pricka rätt in i själen på ett sätt som inget annat kan så snabbt (förutom väldigt kraftiga händelser).
En bra bild kan inte få en publik att "gå i taket" så som en bra sång kan.
En bra historieberättare fungerar bra vid elden i den tysta, svarta skogen, men kanske inte på en upplyst scen.

Religion = hur vi medvetet manipulerar våra sinnen med ett batteri av olika metoder samtidigt för att uppnå ett visst uttalat, eftersträvat, anderelaterat idealtillstånd, långvarigt eller kortvarigt.
Att vi alls använder begreppet religion betyder att vi har tappat bort något som en gång bara var ”vanlig verklighet” och nu ska vi räkna ut hur vi ska bete oss för att komma tillbaka dit.
Ordet kanske bara finns i vår del av världen.

Religionen använder musik som ett verktyg, men även, som sagt,  historier, bilder och dofter (rökelse).
Kropp kommer in också med olika rörelser, knäböjning, radband, vigvatten, dans, handpåläggning.
Det är hur mixerbordet fungerar och sedan kan man köra sin favoritfilm... eh... sin fav.religion.
Om man vill ha ett högre tryck på dopaminet så krävs det nog också att religionen är den enda sanna.

Om man blir kraftigt påverkad av musik så har man väl aktiverat ”det ursprungliga” inom sig även om resultatet är att man får kontakt med demoner med hjälp av ett disharmoniskt skrammel. Den som då gör det medvetet nöjer sig inte med musiken utan han lägger till några svarta ljus, gröna ögon, taggar, döskallar och ceremonier med pentagram och vips så har det blivit ”religion”.

Den som sjunger Ave Maria i en kyrka behöver ju inte vara religiös – det låter konstigt, men det är så vi säger.
Publiken kan komma i extas i alla fall, även om det inte kallas religion.
En bra föreställning kan fungera precis på samma sätt som "religion", bara med den skillnaden att där inte finns någon präst, som föser in publiken i någon kyrka där de måste lova att stanna.
Men det kanske finns ett skivbolag bakom kulissen....som höstar in miljoner. Det blir artisten som får stanna kvar hos översteprästen.

Jag har inte ens läst igenom hälften av Willys text, så än så länge har jag missat det mesta. Men jag blev avbruten av att jag började skriva. Ska fortsätta läsa en annan dag....
Fortsättning

Men just nu så fortsatte jag också på en annan gren av samma grundtema:
jag började tänka på om inte även bildkonst kunde vara objekt för samma tanke.
 RYTMER OCH BILDKONST



fredag 16 januari 2015

Krishna och tiden

Tiden är ju något, som man kan fundera över.

Tiden existerar, det märker vi ju! Men så är det ju också så att det sägs att den inte alls finns. Och jag tror att det även sägs att den hör ihop med rummet så att tid och rum är samma sak.

”Rum” skulle då betyda ”materia” antar jag, och det skulle betyda att medvetandet kan existera i en annan sfär också, en slags dimension där man är bortom tiden så att man kan se vad som hände för tusen år sedan, eftersom det fortfarande händer.

Men, de som försätter sig i ett sådant medvetande tycks ju ändå kliva in i en tid, när de tittar på eller upplever det som hände för tusen år sedan (typ visioner från Atlantis). De ser folk som rör sig osv, men en rörelse kan ju inte existera utan tid. Om man ser en människa som går så måste ju det ena steget komma före det andra, eller hur. Och det blir ju detsamma som tid.

Om det absolut inte fanns nån tid här så skulle ju alla rörelser hända samtidigt och det gör de ju inte, tydligen inte ens för tidsresenären, som har sin kropp kvar här i vår egen tid.

Jag har märkt att sådana tidsresenärer tydligen av ”folket på platsen” kan uppfattas som andar eller spöken. Ett spöke är ju inte så materiellt, fast och synligt, men å andra sidan är det ju heller inte utsmetat över hela rummet. Det är liksom ”halvmateriellt” och har en form, men ändå inte. Det verkar ju också vara litet till hälften bundet av tiden så att det kan vara här nu, men kanske också kan vara på ett annat ställe i en annan tid?
Det sägs ju också att spöken kan sitta fast i en slags mellanvärld, mellan vår fysiska värld och en annan värld, som de egentligen ska till.

Allt, som befinner sig i vår fysiska värld tycks ju också sitta fast i samma tid.
I BhagavadGita säger Krishna att allt som är fött måste åter dö. Det är en naturlag och gäller allt, både människor, flugor, plantor, stenar, planeter och solsystem.
Men om det gäller solsystem, för att de är materiella, så måste det ju också gälla universa eftersom de är ”gjorda av” en massa solsystem.
Det är svårt att tänka sig ”många universa” - vad skulle det vara som begränsade dem från varandra? Tomrum? Elektromagnetiska väggar?

Men, Prabhupada, har i alla fall sagt / skrivit att det finns ett oändligt antal universa, ”lika många som dropparna i havet”.
Om vi nu kallar det för att det finns X universa (X = oändligt antal eller vilket antal som helst), som hela tiden föds och dör (det har vi ju sett: svarta hål osv) så måste det ju också hela tiden finnas X nyfödda universa och X döende universa.

Man kan jämföra med människorna här. På jorden finns alltid några miljarder nyfödda och några miljarder döende människor, som att det också finns några miljarder som är 10 år, som är 20 år, som är 30 år osv. Det finns några miljarder som fyller 13 år just i dag. Varje ålder finns nånstans och på många ställen.

Resonemanget måste ju vara detsamma för universa: just nu finns det X antal universa som föds och X antal som dör och det finns X antal, som är exakt 3 miljarder år gamla. X antal är en miljard år gamla och X antal är 100 miljarder år gamla. (Jag menar inte på pricken "miljarder", jag menar en annan "siffra" )
I alla dessa universa finns det planeter som föds och dör, så i varje universum finns det solar som föds just nu och solar som dör just nu. Det finns solar som är en miljon år gamla och 13 miljoner år gamla osv. Osv. (Här kanske "siffran" miljarder passar bättre).
Runt solarna finns planeter. Jorden har en viss ålder. I alla dessa universa bör det finnas ett oändligt antal planeter som just nu har samma ålder som jorden. Det bör finnas många planeter som har en liknande civilisation som vår, kanske ett oändligt antal...
Då bör det också finnas ett oändligt antal civilisationer som har år 2014, med krig, datorer och flygplan osv....
Men, då bör det också finnas ett oändligt antal sådana civilisationer som har är 2013. Och 1978 och 1543 och 1200...osv osv Det betyder att stenåldern fortfarande finns nånstans.

Det som fick mig att tänka på saken var nog att det sägs att när Krishna har slutat att uppenbara sig på jorden, slutat att synligen dansa i Vrindavana, så börjar han och hans gopis med samma dans på en annan planet (eller i ett annat universum?) och så går det runt hela tiden.

Jag tänkte att det nog inte är så att han dansar i 50 år på en planet för att sedan dö och födas på en annan, även om de säger att det är så. Det känns som att det snarare skulle vara så att så fort en enda rörelse avslutas här så startar den på ett annat ställe. Till och med så att varje sekund fortsätter på ett annat ställe när den slutat här. Varje tusendels sekund?

Nu börjar tanken att ”gunga” för nu finns varje sekund nånstans. Samtidigt som Krishna föds på en planet så dansar han med Radha på en annan planet och slåss med Hiranyakashipu på en tredje planet. Men inte nog med det: varje tusendels sekund av varje rörelse finns nånstans, på någon planet.

Hur är det då med Krishna själv? Anser han att han flyger hit och dit då – nej, naturligtvis inte. Han är på alla ställen samtidigt. Han föds på ett ställe samtidigt som han dansar på ett annat och slåss på ett tredje. ”Samtidigt” är inget problem för honom.

Men om varje plats och tid alltid finns nånstans så borde det vara möjligt för dig att inkarnera i Sverige på 50-talet nästa gång! Om du gillar att vara ung på 70-talet i Sverige så kan du vara det hur många gånger som helst eftersom den ”tiden / platsen” alltid finns nånstans. Om du längtar tillbaka till medeltiden så finns den också nånstans.

Under hypnos kan vi minnas tidigare liv, men här kan den personen, som är i trans, inte bara se tidigare liv - det går tydligen lika bra att se nästa liv. Ja, man kan ju då undra vad det är som man ser. Klärvoajanta personer kan ju också se vad som ska hända nästa dag eller vecka (eller så).
Jag tror att det egentligen är något annat man ser och att det ligger bortom (bakom) vår typ av tid. 

Spågubben i den vite mannens värld ser alltså inte vad som ska hända - han ser vad som "ligger och väntar" och levererar det som en sanning, vilket inte medicinmannen skulle göra. Han skulle "gå in i Nagual och ändra på saken om den inte var bra, på samma sätt som hypnotisören kan ändra på det förflutna, fast han då kanske egentligen "bara" ändrar en persons eget inre "förflutna", som kanske egentligen ligger gömt i en annan tid, alltså en annan typ av tid än vad vi har, alltså en annan dimension

Tänk om vi också egentligen fungerar som Krishna och hans anhang, med den skillnaden att vi inte är medvetna om det?
När Prabhupada dog så sade han att nu skulle han fara vidare till nästa planet och göra samma sak där (starta ISKCON). Han kanske i evigheter alltid gör samma sak nånstans.
Tänk om vi också gör det fast vi inte är medvetna om det?

Man kanske alltid är den man är, dvs man är en viss typ av rollfigur, som i likhet med Krishna inkarnerar än här och än där och kliver in i någon tid där man försöker att ”vara sig själv” eller ”komma ihåg vem man är”.

Om du är ”ett evigt medvetande” (bortom tid och rum), men samtidigt har en fysisk kropp, så finns det ju en bra chans till att du även har en annan krpp på ett annat plan (som för oss inte är materiellt, men som för kompisarna i den världen är det).

Det finns fyra tidsepoker på jorden (i vårt universum): SatyaYuga, TretaYuga osv och eftersom Brahma har en helt annan tid än vi, så kan jag tänka mig att det kanske också finns fyra olika typer av tid, dvs fyra dimensioner med olika tider.

Hundra år för oss är på nästa plan bara en dag och på nästnästa bara en sekund osv tills man kommer till centrum där det är evigt.
Ett ögonblick, som för Krishna är så litet att det inte finns, skulle motsvara för oss en evighet som är så lång att den inte finns?
Det är liksom inte linjärt längre – det börjar gå runt. Det börjar likna en synvilla. Tankevilla! Alla vanliga begrepp börjar gunga.

Här kommer begreppet Quantum Entanglement in.
Egentligen är jag inte där som jag tror att jag är i tiden och rummet – jag är där som jag har mitt fokus så att frekvenser, frekvensmönster, och toner är mer verkliga och sedan, närmast kommer bilder, typ symboler.

Allt rör sig i cirklar (spiraler) och det kan liknas vid en dans, som i sin tur består av ett oändligt antal ringdanser.

måndag 12 januari 2015

Runda Bordet om religioner


På Willy Pfändtners sida i facebook hittade jag ett samtal om religion, som gick att öppna i SvtPlay, så jag tittade på det.
http://www.svtplay.se/video/2558736/runda-bordet/avsnitt-5-religion

Omkring det runda bordet i en ful miljö, som påminner om en nerklottrad tunnelbanestation, sitter här en parant och väldigt vacker ärkebiskop, en buddhist, Willy som svensk hindu, en jude och en fundersam muslim, som ser ut som om han tänker mycket mer än vad han säger.

Jag tänkte det, som jag alltid tänker när jag hör sådana debatter, och det är det, som Willy sade en gång: ”Jamen , man ska väl veta vad man menar med de ord man använder”. Ja, det tycker jag också.
Om man har en lång diskussion om religion, som sänds ut till vanligt folk, så vore det väl på sin plats att definiera vad man pratar om i stället för att bara förutsätta att alla vet det.

Så gott som alla har en åsikt om vad religion betyder, men alla har inte samma åsikt och därför kan man aldrig riktigt på pricken veta vad en annan människa menar. Man bara tror att man vet. Man tror att andra menar det som man själv menar eftersom man inte vet att det finns andra definitioner.
Wikipedia säger att religion är en tro som grundar sig på en trosföreställning! Hm...?

Med tillägget att det kan handla om gudar eller andar eller om att det inte finns några. Hm...?

Många använder ordet religion i betydelsen vidskeplighet eller krigisk maktapparat eller bara något man tror eller kyrka.. Det varierar, men indianerna brukar man inte direkt mena och medicinmän och shamaner tycks också vara fria från etiketten religion, trots att de har väl definierade ceremonier och ritualer för att prata med andarna.
Man säger inte indianernas religion, men man kan gott säga ursprungsfolkens religioner.
Med religion menas tydligen en tro med "regler" för hur "det osynliga" fungerar. Men i så fall hör väl även psykologin dit, som dessutom noga beskriver de olika gudarna som då kallas arketyper. Och hur blir det med den teoretiska fysiken, där man menar att vårt medvetande kan påverka det vi observerar?
Och politiken svänger sig med begrepp, som gott hade kunnat bli översatta med gudar eller andar om de hade kommit från andra kulturer.  Kommunismen och nazismen är väl gruppandar?
Om nu anhängare till Stalin skulle bete sig som anhängarna till Muhammed så skulle vi i det ena fallet kalla det för politik och i det andra för religion. Men egentligen är det samma sak: en stor grupp som blir påtänd av en idé, som fungerar som ett revir, som de vill försvara.

Dessa religionsledare och påpluggade akademiker runt bordet befinner sig nog i ungefär samma mentala båt så att de har samma definition av begreppet religion så att det inte blir något problem för dem med den saken. De vet vad de menar?

Själv kan jag nog inte riktigt avgöra om de menar ”riktig religion” (inre processer) eller om de menar ”en kyrka” (en institution), men jag lutar åt att tro att de menar det sistnämnda. Sedan talar de om hur konflikter mellan de olika maktblocken kan uppstå och motverkas och då börjar de att slira in på en del inre processer, typ kärlek, förståelse, insikter och ”hur lika vi är egentligen”.

De är väldigt noga med att inte säga ett enda litet ord, som kan riva upp någon känsla och det hela är så godhjärtat och fredligt att man nästan kan somna.

Det är problemet med akademiska diskussioner, att de inte kan gripa tag i själen på andra än fredliga bokmalar, akademiker och väldigt lugna filosofer och kanske också nå dem, som vill ha näring till filosofiska samtalsämnen att använda i andra sammanhang.

Introverta personer sysslar egentligen hellre med inre processer, med den esoteriska sidan, och det är den som jag kallar ”riktig religion” av re + legere (läsa). Det var väl det som man egentligen gjorde först, inom en massa små grupper, och det var en inlärningsmetod i stil med att plugga.
Legere betyder egentligen att plocka, att ta till sig, att ta in och det kan man göra även genom att lyssna, som måste ha varit den ursprungliga metoden. Men om man tänker närmare på det så behöver det inte bara innebära att man lyssnar på en lärare eller historieberättare. Man kan ju också lyssna på verkligheten, den som finns överallt. Då skulle ordet religion kunna stamma ur betydelsen att vara receptiv. Kanske receptivt undersökande.

Man studerade människans inre, själsliga processer, dvs hur man handskas med det som vi i dag kallar psykologi i kombination med kosmologi. Hur fungerar våra inre instinkter och arketyper (fast man använde andra ord, helst personifieringar) och hur kan man väcka dem till liv eller lugna ner dem och hur väljer man? En skola i läran om sinnet, en skola som var mycket mera både djup, hög och insiktsfull än dagens psykologi, som inte kan leverera levande bilder på samma sätt som man kunde förr när man använde sagor.

Sagor?
En vanlig invändning mot ”religion” är att det ”bara är sagor” och med saga menar man då att det är något som inte är sant. Med andra ord inget att bry sig om..

Samtidigt kan vi lätt förstå den sanning, som ligger inbakad i ”Kejsarens nya kläder” utan att klaga på att det inte kan vara sant.

En historia kan alltså vara själsligt sann, men ändå världsligt sett osann. Historien har aldrig hänt, men den är sann ändå. Även i vårt vardagsspråk använder vi symbolspråk, ex så kan en mamma säga att hennes lilla barn är en solstråle och alla fattar vad hon menar.
Men tänk om hon skrev detta, hackade in det i en stentavla, som grävdes fram om tusen år.... ?
Det skulle komma en massa besserwissrar, som hävdade att en fysisk människa inte kan vara en stråle av ljus, som kommer från solen.

Här är jätteproblemet inom ”religionerna”. Sagor är nonsens och sanning består av förklaringar, men
själen påverkas inte av akademiska förklaringar” (om man inte själv är en grundmurad akademiker,)

Själen, hos alla, påverkas av bilder och bildberättelser, som skapar känslomässiga reaktioner. Det är precis just dessa reaktioner, som drar upp spår i det undermedvetna och skapar minnen, som sedan kan poppa upp i rätt sammanhang. Dessa minnen blir som datorns pop-up-fönster, som plötsligt visar sig när det finns en anledning, men som under den övriga tiden inte syns.
Det är reklamen som nu har tagit över de gamla sagornas roll.

Ett datavirus kan lägga in ett osynligt fönster, som sedan kan poppa upp och ge fel information, och detsamma gäller vår hjärna.
Riktig religion handlar om att skapa dessa mönster i det undermedvetna och det ska vara goda mönster som gagnar alla om det ska kunna kallas ”religion”, som då egentligen också skulle kunna kallas ”vit magi”. I dag heter det snarare ”kreativ visualisering” och betyder att man ska få vad man önskar sig om man bara fokuserar på det. Men den idén gränsar till svart magi.

Ordet magi kommer av det gamla indoeuropeiska ordet magh-, som också har givit oss vårt ord maskin. Magh- betyder att kunna, att ha kraft (to have power) och det är just med maskiner som våra nutida magiker behärskar världen och har makten.
En vit magiker i den ursprungliga betydelsen är en person, en magos, som behärskar sitt eget sinne och ger i stället för att ta, kanske i egenskap av lärare eller healer.
Vår enorma maskinpark, som snart har ödelagt jorden kan nog snarare sägas vare ett resultat av en global svart magi. Det är andra man vill kontrollera, inte sitt eget sinne eller sina egna drifter.

Psykopater har nog alltid funnits och förr så kallades de i så fall för andra ord, som måste ha blivit översatta till svenskan med demoner, svartmagiker, trollkarlar, ogudaktiga eller onda. Det finns mängder med olika ord på mängder med olika språk och när dessa språk översätts så försvinner de riktiga betydelserna eftersom de olika översättarna inte läser och kollar varandras översättningar.
Många författare hittar också på egna ord för att slippa att konfronteras med andras översättningar.

Svart eller vit handlar bara om ens intention eller moral!
Det handlar inte om själva kunskapen om hur energier fungerar. I de gamla lärosagorna är hela tiden moralen inbakad på ett sätt som den inte är i dagens religion scientismen, som också baseras på en slags blind tilltro till vissa dogmer, som exempelvis att inget kan existera med mindre än att det är bevisat i upprepade dubbelblindtester. Den innehåller väl inte någon annan ”moral” än att man ska tjäna pengar åt sina aktieägare och banker - och vinna krig, fast man påstår något annat.

Vapenindustrin och kommersen med alla sina maskiner använder den svarta sidan av detsamma som religioner använde den vita sidan av, nämligen kunskapen om hur man manipulerar psyket, sitt eget eller andras.

"Makten" går in i fungerande, goda grupperingar och omarbetar dem inifrån så att de kollapsar och det gjorde man även med den vita kunskap, som omformades till en kyrka, som i dag mest förknippas med terror, häxbränningar och blodiga korståg.
Eftersom vi inte kan skilja på det ena och andra så slänger vi nu ut babyn med badvattnet.

Från början kom ordet religion av re + legere (läsa, plocka, ta in), men Tertullianus (och andra) lyckades tydligen att ändra på den saken när han skrev kyrkolatinet och skapade en kyrka där prästerna nu skulle binda folk till sig för att hjälpa dem att bli bundna till Gud. Han ändrade alltså på ordets ursprungliga betydelse och påstod att det var re + ligare (binda). Nu var det fritt fram för en ny agenda, att bygga en stor maktapparat, som var ute efter att binda det som binda kundes. Och på den vägen är det. Snart har vi chips i händerna.

Legere eller ligare: jag ser det inte som något man bara diskuterade av filosofiskt intresse  - jag ser det som ett religionskrig.

Legere – meditari – contemplari är en bra inlärningsmetod och man blir automatiskt bunden till det man fokuserar så mycket på, så det blir automatiskt en slags union, utan att någon präst behöver binda något. Kanske man lockades av lättjan – om jag betalar prästen en slant så binder han mig till Gud och så slipper jag att själv läsa eller göra något annat jobbigt.
Nu har jag både Jesus och prästen, som fixat himmelriket åt mig. Skönt! Och eftersom det nu är prästen som har min nyckel till himmelriket så är det nog bäst att jag håller mig väl med honom. Och om han får några extra slantar så kanske jag kan få en finare stol i himlen?

Påverkade av kyrkans historia slänger vi nu bort hela det gamla, ursprungliga kunskapspaketet, som handlar om våra inre upplevelser, och det är precis det som de ville eftersom krig och konsumism inte går så bra ihop med dessa läror, som snarare förordar asketism och fattigdom.
Det är svårt att få med en massa fromma asketer på att krossa andra kulturer.

Man angriper de gamla religiösa sagorna för att de ”inte är sanna”, men samtidigt är det fritt fram för dagens dollarmagiker att fylla oss med nya sagor (TV, dataspel, PR, annonser, filmer), som gör oss till eviga storkonsumenter, som dessutom blir mer och mer beroende av sjukvården som också höstar in miljarder.
Felet är nog att de religiösa hävdar att deras historier är sanna även som historiska fakta, samtidigt som de försöker bevisa det med att ”Gud har sagt att...”. Klart att det kan reta folk, som vill vara litet mer logiska.


Jag ser på nätet att Antje Jackelén blir påhoppad angående historierna om ex jungfrufödsel.
På svenska är det ju inget problem eftersom jungfru egentligen bara betyder ung fru, dvs en flicka. (Ty: junge Frau)

På latin är det virgo, som också har betydelsen ogift flicka.
Hur texten såg ut på grekiska och hebreiska vet jag inte heller, men eftersom Hieronymus kunde dessa tre språk så antar jag att han kan ha yttrat sig i frågan. Det bör ju vara det hebreiska ordet man ska titta på och inte översättningarna.

Så jag googlar på honom och hittar:
For at the present day, now that the whole world has embraced the faith, the Jews argue that when Isaiah says, Behold, a virgin shall conceive and bear a son, the Hebrew word denotes a young woman, not a virgin, that is to say, the word is Almah, not Bethulah.

Så googlar jag på Almah eftersom det tydligen är det ordet som gäller:
Almah (עלמה, plural: alamot עלמות) is a Hebrew word meaning a young woman of childbearing age who has not yet had a child, and who may be an unmarried virgin or a married young woman. The term occurs nine times in the Hebrew Bible.

Så nämner han också att Josef och Maria kallas för Jesu föräldrar:
And his parents went every year to Jerusalem at the feast of the passover. And afterwards, and when they had fulfilled the days, as they were returning, the boy Jesus tarried behind in Jerusalem; and his parents knew not of it.

Jaha... så var det med den saken. Maria var en tonårstjej, som ännu inte hade fått barn.
Var det verkligen något att gräla om i tvåtusen år???
Jag får ett intryck av att alla diskussioner kanske bara är egotripper där alla kombattanterna bara hävdar sina egna positioner med en massa retorik.

Historien om Jesus är en arketypisk saga som visar hur vägen till upplysning fungerar och även den upplevelse, som bland shamaner kallas för dödsupplevelse, som är en passage, en slags invigning.
Det är inte heller något obegripligt som man måste älta hit och dit i tvåtusen år.

Att bära sitt kors kan jämföras med yoga, som betyder att bära sitt ok, som också är en tung grej av massivt trä.
Om man enkelt, på vanligt sätt, googlar på ordet yoga så hittar man översättningen förening, union, men om jag slår upp ordet i ett sanskritlexikon så får jag som första ord yoking eller yoke. Men den åsna eller oxe, som är okad bär ju inte bara på något tungt utan ingår ju också i den förening, som bildar hela ekipaget. Så yoga har också betydelsen vehicle.
Symboliskt bör det kunna vara så att den okade människan har blivit den, som drar en tung kärra där Gud är körsvennen, den som styr. Människan blir Guds verktyg på samma sätt som oxen är bondens verktyg.

Ja, den som okar sig blir då bunden (ligare) vid kärran så Tertullianus har ju något att grunda sitt resonemang på. Men det där kan ju lätt bli fel när en präst ska ta rollen av ställföreträdande körsven över en hel församling. Det kan gå som i Orwells Djurfarmen.

Att hänga blodig på ett kors är inte så olikt indianens blodiga hängande i rep under soldansen, det är troligen något som man kan få en ”ny ande” av, men det är inte något som man dör av. Att en frisk man skulle dö av något sådant är en omöjlighet (såvida han inte får en infektion, men då ligger han ju sjuk några veckor innan han dör). Man kan inte bara hänga där en halv dag och sedan dö...pof!... såvida man inte redan är dödssjuk eller 95 år.
Det är bara initiandens ”gamla ande” som dör så att det föds en ny sol inom honom.
Inom astrologin är solen det som man identifierar sig med.

Sun Dance varar i fyra dagar:
”Each young man presented himself to the medicine man, who took between his thumb and forefinger a fold of the loose skin of the breast-and then ran a very narrow-bladed but sharp knife through the skin-a stronger skewer of bone, about the size of a carpenter's pencil was inserted. This was tied to a long skin rope fastened, at its other extremity, to the top of the sun-pole in the center of the arena. The whole object of the devotee is to break loose from these fetters. To liberate himself he must tear the skewers through the skin, a horrible task that even with the most resolute may require many hours of torture.”
http://www.themystica.org/mythical-folk/~articles/s/sun_dance_the.html

Båda ceremonierna handlar om solen! Den inre solen, det inre ljuset! Solen föds på nytt varje morgon, men också varje år, vid midvintersolståndet.

Shamanens dödsupplevelse + invigning, som kan komma i ett helt annat sammanhang, ger också ett nytt medvetande och en ny kunskap.

The Rev. Michael Geisler, a priest of the Opus Dei Prelature in St. Louis, wrote two articles explaining the theological purpose behind corporal mortification. "Self-denial helps a person overcome both psychological and physical weakness, gives him energy, helps him grow in virtue and ultimately leads to salvation. It conquers the insidious demons of softness, pessimism and lukewarm faith that dominate the lives of so many today" (Crisis magazine July/August 2005).

Så där kan man tycka, med eller utan något prat om gudar eller andar, och i vårt samhälle har vi också tonåringar som skär sig med rakblad för att de tycker att de mår bättre då.
Om man skadar sig så att det gör ont och blöder så frisätts serotonin och endorfiner, det blir som en blandning av ssri-piller och opium.

Soldansarna borde få ett enormt påslag av serotonin, som då stryper syretillförseln till hjärnan så att man blir kraftigt omtöcknad och det kan ge en dödsupplevelse och visioner eller hallucinationer. Man hamnar i dödsriket eller på vägen dit (tillräckligt stor dos serotonin är dödlig). Endorfinerna ihop med detta tar bort obehaget och smärtan och ger en lyckokänsla.

Historien om Jesus ser jag mera som en arketypisk berättelse, som ger oss en nyckel till att förstå hur nervsystemet fungerar, så det spelar ingen roll om det hände i verkligheten eller inte.
Mycket i historien lär ha funnits tidigare i olika variationer och en variant av den finns på himlen med Orions bälte (de tre kungarna), Sirius (stjärnan i öster) och solen. Först kommer kungarna, sedan stjärnan och sist det nya årets nyfödda sol. (Jag har inte studerat det närmare på himlen och det kan också hända att det ser annorlunda ut i Sverige). I så fall kan ju historien om Jesus också vara trasiga rester av en gammal kosmologi/astrologi.

Diskussioner om religion, där man mest bara pratar om de olika institutionerna, blir som diskussioner mellan olika politiska partier, med den skillnaden att man gör tillägget att man ”ska vara snäll och ödmjuk”.
Jag undrar varför man i sådana debatter aldrig kommer in på vad som händer egentligen i människans sinne och vad som händer egentligen bland alla andar och dimensioner.
När nu dessa personer ändå är sams med varandra och tycks förstå varandra så kunde de väl lägga manken till och försöka reda ut begreppen. Varför gör de inte det?

Om man undrar något om livet bakom gardinen så är det ingen idé att fråga byns präst för han vet inte heller. Man får leta reda på någon indisk guru, astrolog eller shaman (eller kanske till och med någon kompis!) för att få höra något intressant och numera så finns de ju också på YouTube! 
Klart att kyrkan tappar anhängare om den är tråkig och inte vet något alls om himlarna.

Eftersom YouTube faktiskt innebär att man egentligen lyssnar på en maskin så får jag naturligtvis en aning, som säger mig att här måste finnas ett fel inbakat...en guru på YouTube kan nog inte fungera på samma sätt som en riktig, levande sådan....? Man kan inte på samma sätt påverkas av hans närvaro...
Det kan finnas ett dolt fel som ännu inte syns, ungefär som ett virus som är programmerat att starta senare.

Jag tror att nätet kommer att innebära att det snart finns tusentals med både riktiga och fejkade shamaner och gurus, som säljer sig på sina hemsidor och när man ska sälja sig så måste man konkurrera och det gör man med att göra sin lära så attraktiv som möjligt för så många som möjligt.

Man kan sälja datatjänster, som ger attraktiva autosvar på populära frågor osv. Mängder med guruappar så att folks pengar ryker iväg till "gurus", som i mobilen ska svara på alla frågor i alla lägen. Och shamaner och astrologer och allt möjligt i form av syntetiska röster, som säkert kan göras väldigt attraktiva.
Glöm inte att ha med dig din guru när du går ut!

En dag har vi lärt oss att alla sanningar fås via en iPhone och den som inte har råd kan få en känsla av att vara förlorad. Sedan är det inte så svårt för våra härskande manipulatörer att ta över innehållet i dessa tjänster och även att producera gurus av olika sorter, som kan leda sina anhängare med varandra eller mot varandra i enlighet med Maktens planer och styra deras beteende, vilja, åsikter och konsumtion.
Om 100 år är religion ett program som man har ett abonnemang på. 

https://www.youtube.com/watch?v=JPZ-tTpobyc

Här beskriver Nithyananda hur han, som pojke, började undersöka sitt inre, med hjälp av sin guru.
https://www.youtube.com/watch?v=MLeVLc07Bpc